På permission. Vera Gunnarsson och Siri Ritzén hade en helg på hemmaplan innan resterande värnpliktssoldater rycker in i Revinge. Det bästa med att vara hemma? "Kunna sova ut", menar de båda.
Så sammanfattar tjejerna sin första tid hos Försvarsmakten. Deras årskull, 2004, är den sjätte kullen ungdomar som lyder under värnplikt i modern tid.
– Det var skönt att få rycka in direkt efter skolan. Annars hade man bara gått runt och väntat och funderat över vad man skulle göra, säger Vera.
Vi träffar henne och Siri i centrala Västervik morgonen efter att de kommit hem för helgpermisson. Det är deras andra månad i lumpen och senast de var hemma i Västervik var för tre veckor sedan – i mitten av juli. Sommaren spenderas långt ifrån den kustidyll de är uppväxta kring. De placerades på P7, belägget vid Revinge öster om Lund, i det skånska inlandet.
– Det var inte mitt första val, säger Siri, och Vera instämmer.
Mycket ska hinnas med på hemmaplan. Familj, kompisar och utvilning. "Ikväll ska vi fira en kompis som fyllt år". Kollektivtrafiken mellan Revinge och Västervik bekostas av Försvarsmakten, men restiden kan variera mellan fem och nio timmar, berättar tjejerna.
Under mönstringen fick de önska olika befattningar som de skulle utbildas till. Plikt- och prövningsverket bedömde att de båda lämpades som gruppbefäl inom armén och de fick sin inryckning förlagd bara veckan efter att de sprang ut från det naturvetenskapliga programmet på Västerviks gymnasium. Slumpen avgjorde att de hamnade på samma regemente:
– Det var tryggt att kunna åka ner tillsammans första dagen, säger Vera.
Väl på plats delades de upp och kom att tillhöra olika plutoner, men de springer på varandra lite titt som tätt.
– Vera är nog den enda jag säger förnamnet till. Ingen förstår vem jag menar när jag säger det, berättar Siri och tillägger att det fortfarande är efternamn som gäller inom militären.
Vera Gunnarsson utbildas till att arbeta med en soldatgrupp som kör lastbil. Fokus är på att få fram material till andra förband inom armén. Hennes utbildning är tolv månader.
Under sommarmånaderna har de fått gå en grundutbildning som varvats med ledarskapsutbildningar. Siri och Vera kommer att vara ansvariga för en grupp bestående av 5-6 soldater som framför fordon. Detta medför att de även måste lära sig sina fordon utan och innan så att de vet hur de ska kunna hjälpa soldaterna om något går sönder.
– Vi var 90 personer som ryckte in i juni, resten kommer i augusti, säger Siri.
Vad gäller könsfördelning menar de att det under gruppbefälsutbildningen varit en jämn fördelning:
– Vi var många, mindre tjejer, som ryckte in då. Men det gör ingen skillnad, vi förväntas klara av samma som alla andra, säger Vera.
Siri Ritzén kommer att leda en soldatgrupp som arbetar med Stridsfordon 90, en pansarvagn. Veckan innan intervjun har hon pluggat hårt för att lära sig så mycket som möjligt kring fordonet. Hennes utbildning är 14 månader.
Livet på regementet upplever de båda som välkomnande. Många av de högre befälen är bara några år äldre än dem själva och vet vad det innebär att rycka in.
– Det är en kontrast mot skolan. Här får man ta mycket större ansvar och lösa sina egna problem, berättar Siri och fortsätter:
– Man skolas även i artighet och först nu inser man att man kanske inte alltid hade sån trevlig attityd mot till exempel lärare och andra vuxna tidigare.
Regementet i Revinge ligger i något av en dödzon för mobiltäckning menar Siri Ritzén och Vera Gunnarsson. Mobiltelefoner används primärt i kasernena men ingen av dem saknar den som värst. På kvällarna umgås man med de övriga rekryterna och då är det sällan någon som är limmad vid telefonen.
De båda tror att lumpen är en utbildning som kommer att gagna dem i framtiden och rekommenderar alla som får chansen att rycka in att göra det.
Under intervjun kommer vi in på det som är oundvikligt: säkerhetsläget. För visst, lumpen kan vara formande, lärorik och karaktärsbyggande. Göra män av pojkar som man sa förr. Det går dock inte att frångå att man ytterst tränar unga människor till att döda. De har bland annat fått föreläsningar av krigsveteraner som gjort utlandstjänst i ämnet om döden.
– Det finns även bra stöd från befälen. Man pratar om döden och ytterst handlar det om att den personen du möter på slagfältet har som mål att döda dig, tillägger Siri.
Gemenskapen är det bästa med lumpen och tjejerna ställer sig redan frågande hur det ska bli när utbildningen är över nästa år.
Även Sveriges spända säkerhetsläge färgar lumpartiden. Vi bad tjejerna att ta med sina uniformer för fotograferingen. Detta gick inte för sig då man tillfälligt avråder rekryterna från att resa i uniform med hänvisning till den senaste tidens Nato- och korandebatt. Lumpen känns inte som någon krigslek för tjejerna:
– När vi mönstrade hade kriget i Ukraina inte påbörjats. Men redan när vi ryckte in poängterades det att säkerhetsläget förändrats. Vi pratar dock väldigt lite om Nato generellt säger Siri.
I uniform, till vänster, syns Siri Ritzén och till höger Vera
Gunnarsson i fokus under en skjutövning. Försvarsmakten har en fotograf på plats som dokumenterar utbildningen åt dem som utbildas. Smidigt med tanke på att det i regel råder mobilförbud om dagarna.
Tror ni att ni kommer att fortsätta inom det militära efter värnplikten?
– Kanske. Det vi gjort hittills under grundutbildningen skiljer sig åt rätt så mycket från vardagen som yrkesmilitär. Det är något vi förbereds mer på framöver. Jag vill även utbilda mig i framtiden, troligtvis till civilingenjör, säger Siri medan Vera flikar in:
– Jag är inte lika säker på om jag vill fortsätta. Samtidigt har jag inte heller riktigt bestämt mig för om eller vad jag vill plugga till.
Oavsett vilka utbildningar eller utmaningar som framtiden för med sig för tjejerna är de övertygade om att värnplikten är något som de kommer att ha stor nytta av framöver.