Fyra av Horns konfirmander årgång 1946 samlades i Horns kyrka 1 juni, på dagen 75 år sedan de konfirmerades. Initiativtagaren Gun-Britt Monell är nöjd.
– Det blev en väldigt lyckad dag, och det är ju fantastiskt att det gått 75 år. Lite synd är det ju att vi inte var fler som kunde ses, vi är åtta i livet men det är inte så lätt när man kommit upp i den här åldern. Kyrkan hade ordnat det så fint för oss, lagt ut dynor i kyrkbänkarna med två meters avstånd, prästen höll ett tankeväckande tal och kantorn spelade bra. Vi har ju fått våra vaccinsprutor och lät bli att kramas.
Det har hållits konfirmation i Horns kyrka i 225 år och det har inte varit mer än två 75-årsjubileum tidigare, det var 1966 då de var fyra gamla konfirmander och 1988 då de var två.
Gun-Britt Monell minns 1 juni 1946 mycket väl. Det ösregnade, var kallt. De var 24 ungdomar, på tröskeln till vuxenlivet.
– Att konfirmera sig var ju något viktigt och stort, och det var oerhört högtidligt. Kyrkan var nästintill fullsatt och när vi kom ut hängde de blommor runt halsen på oss, ungefär som man gör på studenterna idag. Det hade de kommit på året innan vi konfirmerades, så många mammor hade förstått att det var klokt att sy förkläden åt oss, så att våra fina kläder skyddades.
Har du haft någon nytta av det du lärde dig under konfirmationstiden på 1940-talet, då?
– Det tycker jag absolut. Vi hade en bra och pedagogisk konfirmationslärare, kyrkoherde Folke Östling och utöver det man fick med sig från själva undervisningen var det bra att man fick lära sig så många psalmer. Visst har man haft glädje av det.
Vid 75-årsfirandet lade man blommor på Folke Östlings grav och även hos de fem konfirmationskamrater som är begravda på Horns kyrkogård. Efteråt blev det en bit mat. Och tröttnat på varandra har man inte, bedyrar Gun-Britt.
– Tvärtom. Vi hakar på där vi slutade senast. Vi skrattade och skämtade och berättade historier.
1946 års konfirmander har redan från 1951 träffats vart femte år, men de senaste nio åren har man sett till att ha återträffar varje år.
– Vi har börjat inse våra begränsningar, och man vet aldrig hur många gånger man får uppleva.
Men något datum bokat till nästa år, när konfirmanderna fyller 90 år, det har man inte.
– Det är svårt att bestämma redan nu. Men det är klart att vi ska fortsätta så länge vi orkar, vi tycker ju att det är så roligt att ses.
