Norrköpingsbon Jeanette Badea jobbar som lärare på Komvux sedan många år tillbaka och hennes man Vlad är ingenjör på Saab. De har två barn ihop, Cornelia tio år och Gabriel sju år.
En dag fick de beskedet att Saab ville skicka Vlad till Sydamerika i minst två år. Jeanette blev nyfiken eftersom hon alltid varit intresserad av andra kulturer och språk och såg det som en möjlighet att lära sig något nytt. Men beslutet var inte lätt. Att flytta till Brasilien skulle kräva stora omställningar för familjen och barnen var inte helt övertygade.
– Det är klart man lyssnar på barnen, men i slutändan var det ett vuxenbeslut, säger Jeanette.
Jeanette och barnen beslutade sig för att stanna i Norrköping tills terminen var slut för att få ett avslut i skola och jobb. Men Vlad åkte på en gång.
– Kvar blev jag med barn, jobb, bin, höns och trädgård. Det var en kämpig period. Vi hade en kalender fasttejpad på vardagsrumsbordet där vi varje kväll kryssade i dagarna till vi skulle ses igen, säger Jeanette.
Efter månader av förberedelser, ifyllande av papper och packande av flyttlådor och resväskor, var dagen kommen.
– Det var först när vi såg huset eka tomt, avskalat från allt som representerade oss, som vi förstod på allvar vad vi givit oss in på, säger Jeanette.
Ett dygn efter avfärd landade familjen i ett kokhett Brasilien. De flyttade in i sitt nya hem i ett lugnt villaområde i utkanten av staden Araraquara.
Barnen började i skolan samma dag och omställningen var tuff, särskilt för Gabriel. Han ville inte lära sig språket och trivdes inte i skolan.
– Det tog ett tag för honom att vänja sig. Jag tyckte också det var en del som var ovant. Här betalar man höga avgifter, alla ska ha uniform och skolmaterialet köper man själv, säger Jeanette.
Men livet fortsatte snart. Vlad jobbade och barnen var i skolan. Jeanette hade en biodling hemma i Sverige och tog med sig en del till Brasilien. Av vaxet gjorde hon tvål, krämer och läppbalsam som hon sålde på marknaden. Där lärde hon känna en kvinna som hette Tamikua, hon var Pataxó. Pataxó är en ursprungsbefolkning från regionen Bahia, långt bort från Araraquara.
– Vi brukade springa på varandra där och en dag frågade hon om jag ville komma och bo hos henne i hennes hemby, säger Jeanette.
Jeanette, som är nyfiken av sig, tackade ja och två månader senare satt hon tillsammans med Tamikua på ett flyg på väg mot Bahia.
– Eftersom jag inte visste vad jag gav mig in på så bunkrade jag med mediciner och myggsprej, det kändes lite pirrigt, säger Jeanette.
När de landat tog de en taxi på röda solbrända lervägar tills de nådde ett sund. De möttes av roddbåtar som tog dem till andra sidan. Framme i Pataxó-byn lotsades Jeanette mellan gamla färglada stenhus. Barn, höns, hundar och ankor korsade stigarna mellan husen.
– Vissa barn tittade lite konstigt på mig, kanske trodde de att ett spöke hade kommit till byn, säger Jeanette.
De gick bakvägen in i ett gulmålat kök med smutsiga väggar och grytor över hela väggen. Här bodde Tamikua med sin mor. Jeanette fick dela rum med husmor.
– Det fanns inget rinnande vatten i köket. Om det var mycket disk tog man ner den till floden. Det var så mycket kackerlackor att det kändes som att man spelade bingo ibland med toffeln.
Jeanette behandlades som hedersgäst och fick vara med på fest och olika ceremonier i byn.
– Kommunikationen var ju lite svår i början, men folket här slog knut på sig själva för att förstå.
När hon återvände till Araraquara efter två veckor i byn hade hon med sig minnen för livet. I dag har familjen bott i Brasilien i ett och ett halvt år och hunnit med många fler äventyr. Om några månader ska de återvända till Norrköping.
– Visst längtar man hem lite. Jag saknar vännerna och släkten. Jag saknar de svenska årstiderna. Det ska bli skönt att slippa vissa hygienrelaterade saker som att slänga allt toapapper i papperskorgen som de gör här.
Men det är blandade känslor för Jeanette.
– Det känns också jobbigt att lämna Brasilien. Barnen har mer och mer börjat förstå hur unik period i deras liv detta är och börjat trivas. Jag kommer sakna gästvänligheten hos människorna här och att kunna plocka färsk frukt utanför dörren varje dag. Jag är så lycklig att vi tog chansen att åka hit, säger Jeanette.