Så här såg det ut morgonen efter branden. Brandmännen hade rivit upp mycket och lämpat ut, för att komma åt att släcka.
Nu i påskas kunde de flytta tillbaka till villan på Idrottsvägen. Reparerad och sanerad. Men mängder med arbete återstod, och det finns fortfarande massor av arbete innan allt har kommit rätt.
– Vi har kommit hem till huset nu, men vi har inte skapat något hem ännu, säger Margaretha Helander. Det har varit som en flyttning. Man kan säga att vi har flyttat härifrån och hit... Men att bygga upp ett hem tar tid.
– Ja, håller Anders Ullman med, man brukar säga att det tar två år att flytta.
Med detsamma efter branden tömdes huset i stort sett på allt. Saneringsföretaget packade ner allting i lådor, och allt skickades på sanering. Släckpulver har en känd förmåga att kunna ta sig in precis överallt och det kan vara hopplöst att bli av med på egen hand.
Så från Lucia förra året fram till i påskas har paret inte kunnat bo hemma. Huset har genomgått en kraftfull reparation och det är ett stort antal hantverkare som varit på plats och jobbat. Plus att hela bohaget har varit iväg på sanering.
När Margaretha och Anders kom tillbaka till huset väntade ett helt berg med kartonger fullpackade med deras tillhörigheter. Att få tillbaka sakerna på rätt plats har tagit bra mycket av deras tid, även om lådorna varit väl märkta och listigt packade. Det har blivit mycket bärande och kånkande, för att få allting på plats.
– Vi började det här med en dålig rygg i familjen, säger Margaretha Helander. Men nu har vi två...
Men mitt i allt har det ändå funnits ljuspunkter, under de tre och en halv månad det tog att göra huset beboeligt igen. Direkt efter branden, fick Margaretha och Anders flytta in hos goda vänner. Och där fick de sedan bo kvar hela tiden.
– Det var bra på alla sätt och vis, säger Margaretha Helander. Men det var ju ändå någon annans hem. Det har känts lite som vi varit "lagrade i molnet".
Så "borta bra men hemma bäst" är ett ordspråk som passar in även i det här sammanhanget.
En paus på verandan. Välförtjänt i alla flyttbestyren. Margaretha Helander och Anders Ullman tar igen sig en smula.
I det akuta skedet var hjälpsamheten stor. Försäkringsbolaget fungerade klockrent, räddningstjänst och ambulans likaså.
– Vi blev verkligen väl omhändertagna, säger Margaretha Helander.
– Brandkåren var här innan jag hade pratat färdigt med larmcentralen, säger Anders Ullman. De var otroligt snabba.
Men något som han kunde sakna många gånger efteråt, var någon att prata med, som kunde hjälpa till med råd och tips.
– Gärna någon med egna erfarenheter av sådant här, säger han. Det är något som skulle behövas, någon som kan rutinerna och som kan hjälpa till.
Margaretha Helander och Anders Ullman drabbades av en brand i villan på Luciadagen förra året. Först nu i påskas kunde de flytta tillbaka.
Tiden efter branden har varit lite av en känslomässig berg- och dalbana.
– Ibland har det varit för dj...gt stressande, säger Anders, ibland har det gått bra.
– Ja, håller Margaretha med, det är märkligt hur "kall" man kan bli när det händer. Man ser, hör, och gör. Men det är sedan tankarna hinner ifatt.
Det som återstår nu för dem är att bygga upp ett hem igen. Det är mycket arbete och mycket som behöver kompletteras. Mycket som varit rena självklarheter är inte självklara längre. Som till exempel att gå till köksskåpet och ta ut en burk bakpulver. Men det finns inte, bara att knalla ner till affären och köpa.
– Alla öppnade burkar kastades efter branden, säger Margaretha.
Hon saknar också sina krukväxter, som inte for väl av släckpulvret som virvlade omkring.
– Jag får börja om från början, säger hon.
