– Först var det en chock. Sedan bara skrattade vi. Jag fick hjärtklappning och handsvett, och vi kunde bara inte sluta skratta, säger Linus, när vi slagit oss ner i familjens uterum på villans baksida med sjön Hulingen skymtande mellan träden.
– Jag minns att det första jag sa när vi kom ut från ultraljudet var, "nu behöver vi ny bil och byta hus", tillägger Amanda.
Alfred får frågan om han kan servera kaffe, Alice har tagit lillasyster Majken i famnen och ger henne vatten.
– De är fantastiskt duktiga på att hjälpa till, säger Linus berömmande.
– Det är roligt för det mesta. Men inte alltid, skyndar sig Alfred att tillägga. Pappa och jag är ju två mot fyra, det kan vara lite jobbigt ibland.
– Vi hade ju en liten pakt, du och jag Alfred, att vi skulle hålla ihop även när vi hade fel. Men jag tycker vi bryter den ofta, säger Linus och alla skrattar.
Det är en familj som har nära till skratt, en varm och kärleksfull familj märker man snabbt som besökare. Och jag tänker på det Linus sagt, att deras första reaktion – efter att chocken lagt sig – var just att de bara skrattade åt beskedet att det var två i magen. Jag blir inte förvånad, efter att ha träffat dem en kort stund.
De hade inga aningar alls, när det var dags för första ultraljudet vecka 14. Amanda mådde som när hon var gravid med Alfred och Alice, bara något tröttare om hon tänker efter.
Det finns heller inga tvillingar i släkten, så tanken hade aldrig slagit dem, att syskonskaran kunde bli fyra, och inte tre som tänkt.
– Vi velade ganska länge om vi skulle skaffa ett tredje barn, säger Amanda, vars tankar inför ultraljudet inte skiljde sig från andra blivande föräldrars. Hon tänkte bara "måtte allt vara bra".
– Så sa sköterskan "ser ni vad jag ser", berättar Linus. Jag tänkte mest på att man kanske såg könet på barnet. När hon utbrister "det är två stycken här inne".
– Pappa trodde inte på henne, säger Alfred. Så han bad henne titta en gång till...
Var det annorlunda att vara gravid med tvillingar?
– Nej, bara att jag kände rörelser på flera ställen. Ibland blev jag lite nojig, när jag tyckte att jag bara kände en. Men det var att de låg så tätt ihop på samma sida liksom.
Sally föddes först, 14 minuter före Majken som kom ut med en så kallad "segerhuva".
– Det sägs hända vid en av 80 000 förlossningar, så det blev lite uppståndelse, säger Amanda. Hon som förlöste mig, hade dessutom sin första tvillingfödsel, så det tyckte hon var häftigt att få vara med om.
Till skillnad från andra nyblivna pappor, mitt under rådande coronapandemi, fick Linus, som tvillingpappa, stanna kvar även efter förlossningen för att underlätta för personalen.
Sally och Majken är enäggstvillingar, men än så länge lätta att se skillnad på, tycker de.
– Sally är lite större, Majken har ett födelsemärke, Sally ett storkbett, berättar Alice. Sally har lite mer hår också, tillägger hon.
– Sally sover mer, tillägger Alfred. Och Majken skrattar jättemycket.
Precis som det ska vara med andra ord, redan två små egna individer, med sina personligheter.
– Från början tänkte vi att vi inte skulle tvillingmatcha, säger Amanda. Nu händer det ibland, fast det går ju att ha likadana kläder fast i olika färger.
Hur har det gått rent praktiskt att gå från fyra till sex i familjen?
– Bilen har vi bytt, men huset insåg vi att vi kan bo kvar i. Sedan kan jag känna ibland, att jag inte räcker till, till alla, säger Amanda och blir lite allvarligare i rösten.
– Då finns vi, skyndar sig Alfred att tillägga och får en kärleksfull blick av föräldrarna.
– Vi pratade mest om att de två stora inte får bli åsidosatta. Det tycker jag inte de har, säger Linus som fortsatt vara tränare för Alfreds fotbollslag, så där får de värdefull pappa-son-tid tillsammans.
– Man får inte ha för höga krav här hemma, säger Amanda, som har bakningen som sin terapi när hon behöver lite egentid. Eller så bakar de gärna tillsammans, hon och Alice.
Så har de ju både mormor och morfar och farmor i Hultsfred, som ett ovärderligt stöd.
– Det var skönt att vi fick tvillingar nu, när vi är lite äldre och känner oss tryggare i att vara föräldrar. Vi skulle inte säga att det är dubbelt så jobbigt – däremot är det dubbel glädje och lycka.
– Men när trotset kommer, då lär vi få veta att vi lever, säger Linus och skrattar på nytt.