Samla och spara på saker ligger Västervikaren Hasse Moreau varmt om hjärtat. Hans senaste hobby startade med att han gick igenom en låda med horn.
– När vi är ute i skogen och plockar bär och svamp, jag och min fru Maria, händer det att jag plockar med mig intressanta saker. Horn från rådjur eller hjort kommer allt som oftast i deras väg och under årens lopp har det blivit några lådor.
– Jag har inte haft någon tanke på att det ska bli något av dem. Men så en dag, ungefär vid den här tiden förra året, kollade jag i lådan och plockade upp ett rådjurshorn. Det låg helt rätt i handen och jag kände att det skulle kunna bli ett fint skaft.
Det var alltså starten på Hasses nya hobby – knivslöjd.
– Eftersom jag inte kan något om detta började jag leta på nätet, låna böcker och gå med i olika forum. Det handlar om att lösa problem helt enkelt. Jag var nyfiken på hur man gör och hade flera idéer om hur skaften skulle se ut.
Hasse berättar entusiastiskt om hur han köpte de första knivbladen och träbitarna i mahogny. Han testade sig fram, täljde, filade och slipade för hand.
– Men ganska snart insåg jag att det inte skulle gå att göra allt utan hjälp av maskiner. En pelarborr skulle vara bra att ha – och en figursåg – och en slipmaskin.
Verktygs- och maskinförrådet utökades i rask takt. Senast i raden av maskiner är en liten motor med tillhörande polertrissor.
– Jag ytbehandlar med paraffinolja. När oljan sjunkit in ordentligt är det dags att plolera så det blir en fin yta.
Under det här året har det blivit 25 knivar. Alla i olika utföranden.
– Jag kan vakna på natten och börja grunna på hur jag ska få till en speciell form eller kombinera olika material. Att ha något på fritiden där jag får använda händerna och som är kreativt ger mig balans i livet.
Att sälja knivarna har Hasse inte några planer på. Han ger bort dem till vänner och bekanta.
– Det är kul att ge något som man har gjort själv och det verkar uppskattat.
Alla som har sett en kniv värd namnet vet att knivbladet måste ha ett skydd.
– Ja, det var nästa grej, att lära mig om läder. Det funkar inte med vilket läder som helst utan jag använder ett råläder som mjukas upp i vatten för att sedan formas och sys. Även här hade jag ingen aning om hur det gick till i praktiken och har lärt mig under resans gång.
Det verkar vara själva processen som fångar Hasses hela uppmärksamhet.
– Jag pluggar in en ljudbok i öronen och går ut i boden.Det är en sån jädrans härlig utmaning med en kniv.
Boden är inte mer än sex kvadratmeter och här är det trångt, minst sagt. Men det är allt som behövs för att få ro och att det dammar gör inget. Läderslöjdandet sker dock i huset. I Hasses hobbyhörna. Även här är det trångt. Arbetsbordet är fullt med olika don, läderfärg, knivar och böcker. Tanken att skaffa en lokal, kanske dela med andra slöjdintresserade, har föresvävat Hasse.
– Men jag vill egentligen inte vara hemifrån. Det är skönt att vara i närheten av familjen. Nu när jag berättar om mitt slöjdande låter det som om jag gör det här jämt. Så är det inte. Jag gissar att det är ungefär fem timmar i veckan.
Som om knivslöjd inte vore nog. Hasse är biodlare sedan 10 år med kupor vid äppellunden i Gertrudsvik.
– Det var faktiskt, nu när jag tänker efter, i samma veva som jag hade byggt klart alla 25 bikupor som knivslöjdandet drog i gång.