Jag ser på håll att balkongdörren står på glänt till Solveig Jonssons lägenhet. "Gröna fingrar måste hon ha", tänker jag när jag ser sommarväxterna som blommar frodigt i lådorna på räcket.

– Här trivs jag bra, med närheten till centrum, säger Solveig Jonsson som var snabb med att teckna sig på en lägenhet, när kommunen satsade på att bygga om gamla Mimerskolan till boende för 65-plussare.

– Jag behöver aldrig känna mig ensam, utan här kan jag sitta och titta på folk. Det är nästan alltid någon i rörelse här utanför på torget, tillägger hon med tacksamhet i rösten.

Inte ens nu, så här i coronatider när allt ställts på ända, tjänar det till att deppa eller älta varför det blivit som det har, tycker Solveig. Det är ju inget man kan göra något åt, säger hon snusförnuftigt. Men så sägs hon heller aldrig ha varit tungsint, utan lever efter mottot att "göra det bästa av livet". 

– Visst tänker jag på coronaviruset en del, men jag var nog mer rädd i början, nu känner jag mig trygg med att jag är så försiktig som jag är med allt. Jag handlar inte längre utan det sköter mina tre döttrar åt mig. En del är för djärva, enligt mitt tycke.  Man vet ju aldrig om man blir smittad, det hade nog avslutat mitt liv. 

Men – att hon saknar den fina kontakten med vännerna och att få åka ut på dans, det kan hon inte blunda för.

– Jag har alltid tyckt om att dansa och när min man gick bort för 20 år sedan tog jag upp dansen igen. Det är bland det bästa jag vet att få packa min fikakorg och prata med folk. För se prata, det tycker jag om, tillägger hon och skrattar.

Solveig Jonsson hämtar ett gammalt tidningsurklipp. Det väcker trevliga minnen.

– Jag minns hur jag i unga år sa till min mamma att jag önskade få vara med i baletten på Vimmerby Revyamatörer, som Anders Ekberg var "pappa" till. Och tänk en dag steg han in på Frida Jonssons efterträdare där jag jobbade som expedit och ville ha med mig som en av sex dansare i baletten.

– Det var en dröm att få vara med där, säger Solveig och man riktigt ser hur hon skiner upp av minnet. Varje vecka tränade vi i festvåningen på Vimmerby Hotell och vi fick även medverka i Västerviksrevyn i Augustenburg, för att den saknade balett. Jag minns att vi fick bo på hotell i sex dagar och vi fick till och med lön.

Det är torsdag middag, om några timmar kommer döttrarna Annica Karlsson, Monica Anemyr och Vivecka Carlsson. Det gör de varje torsdag. Då fylls brickan med nybakade bullar och finska pinnar och så pratar man minnen, berättar Solveig som är så tacksam för den fina kontakt hon har med döttrarna.

– Jag förstår egentligen inte att det finns så mycket att prata om, vi kan prata hur länge som helst och skrattar mycket tillsammans.

Nu så här i coronatider lånar de en parkbänk och dukar upp på behörigt avstånd.

– Det är en ynnest och helt underbart att alla är så snälla mot mig. Barnbarnen ringer flitigt för att se hur det är med mormor och hur jag klarar mig i coronatider.

– Det går ingen nöd på mig. Jag löser mycket korsord, det är bra hjärngympa och jag tar mina dagliga promenader. Att man håller sig i rörelse tror jag är en förutsättning för att hålla sig pigg. Och får jag på en bra låt så händer det att jag tar en sväng om med mig själv i vardagsrummet eller sjunger med till Allsång på Skansen. Jag har alltid varit nöjd med livet, det ska man vara rädd om.