När ett barn ärver ett släktnamn handlar det oftare om andra- eller tredjenamnet, än själva tilltalsnamnet. "Det är väldigt spännande det här, att man vill hålla släkten vid liv och att det är viktigt för föräldrar att förankra ett litet barn i en släkttradition", säger Emilia Aldrin, namnforskare vid Högskolan i Halmstad.
I allhelgonatid minns vi våra bortgångna – men det finns mer än tända gravljus som håller minnet av de som gått före oss levande. Traditionen att namnge barn efter äldre familjemedlemmar är djupt rotad. Ibland för att hedra en person, ibland i hopp om att en omtyckt äldre släkting kan bli en förebild för barnet.
– Enligt forskning jag gjorde 2011, och jag tror inte siffrorna justerats nämnvärt, ärver åtta av tio nyfödda något av sina namn från en äldre släkting, säger Emilia Aldrin, docent i svenska språket med inriktning mot namnforskning vid Högskolan i Halmstad.
– Men då handlar det väldigt sällan om tilltalsnamnet, där är det betydligt lägre andel, utan oftast rör det sig om barnets andra- eller tredjenamn.
Ett väl använt andranamn i Kitty Karlssons mammas sida av släkten är Viola. Det började med att Kittys mormor och hennes två systrar alla blev små Violor efter fastighetsbeteckningen på deras barndomshem, Violen 6, i Virserum. Efter det har namnet uttalats på många dop.
– Jag heter Viola i andranamn. Jag och min man Gustav har fört det vidare till våra döttrar Elsa, 8 och Julia, fyra månader. Att lillasyster också skulle heta Viola var självklart, det bestämdes redan när hon låg i magen, säger Kitty.
Traditionen att döpa flickorna till Viola i andranamn kommer från början från fastigheten där Ingela Hermanssons mamma och mostrar växte upp. "Jag är väl den enda som inte heter Viola", säger Ingela, t h, här tillsammans med dottern Kitty Karlsson och barnbarnen Julia och Elsa.
– Ja, den enda som inte fått heta Viola är väl jag, säger Kittys mamma Ingela Hermansson, och det kan jag i efterhand tycka är lite synd. Min yngre halvsyster heter också Viola och hon fick en dotter så sent som för några veckor sedan, hon ska heta…Viola.
Elsa bär dessutom samma namn som pappas farmor. Minnet efter Elsa Karlsson, som gick bort 1990, lever på så sätt vidare.
– Det blir lite extra roligt eftersom i bor i samma hus i Hallersrum i Djursdala som Gustavs farföräldrar byggde, han var byggmästare. Gustavs farmor gick bort när han var liten, men många äldre vet fortfarande vilka ”Gunnar och Elsa på Kullen” var. Det känns fint att det springer omkring en ”Elsa nummer två på Kullen” här nu. Vi gillade namnet och det får en djupare innebörd.
Hallersrum, Djursdala. Det här huset byggde Gunnar Karlsson och här bodde han och hans fru Elsa. "Att det finns en ny Elsa Karlsson i samma hus känns fint", säger Kitty, gift med Gunnar och Elsas sonson Gustav.
Emilia Aldrin tycker att viljan att förankra ett litet barn i en släkttradition och på så sätt hålla släkten vid liv är spännande.
– Även om det inte är en koppling till specifika personer alltid, så är det intressant i sådana här tider, att släkten är viktig.
För Josefine och Fredrik Sääw från Mörlunda kändes det betydelsefullt att värna ett släktnamn. Och inte vilket släktnamn som helst, utan det finns en tydlig koppling.
När de blev föräldrar tredje gången 2016, föll det sig självklart att sonen skulle få sitt tilltalsnamn efter Josefines farfar Nils Jonsson.
– Förutom att jag tycker det är ett fint namn kändes det fint att föra farfars namn vidare. Det betyder något speciellt för mig och min farmor Gun blev väldigt glad. De har ett speciellt band hon och Nils, de har kommit att bli väldigt tajta med varandra, berättar Josefine. Morfar heter dessutom Nils-Evert Johansson, så namnet finns på båda sidor i släkten.
När Åsa Thyrén Lind, även hon från Mörlunda, var liten betydde farfar Elis oerhört mycket för henne och brorsan Mikael. Han såg alltid till att hitta tid för barnbarnen och genom att de bodde nära varandra umgicks de flitigt.
– Så det var självklart när vi skulle bli föräldrar, att var det en kille skulle han heta Elis, berättar Åsa och plockar fram ett fotografi på farfar Elis Thyrén. Nu blev det ju dessutom tvillingpojkar, så frågan var vem av dem som skulle heta Elis, men vi behövde bara se dem, så tyckte vi lika Krille och jag, tillägger hon.
Elis Lind döptes efter mamma Åsas farfar Elis Thyrén. Utöver namnet kan Åsa Thyrén Lind se en tydlig likhet idag, mellan sonen och farfar. "Synd att de aldrig hann träffas, jag tror han hade gillat mina söner skarpt", säger hon.
Förutom att Åsa tycker det är ett fint namn, blev det väldigt emotionellt att döpa sonen efter farfar.
– Vår andra son fick namnet Svante, det visade sig senare vara ett släktnamn det också, genom att Krilles mormors farfar hette det.
Vad tycker då Elis om sitt namn?
– Det är fint, det känns roligt att jag fått namnet efter mammas farfar, för hon pratar mycket om att han hittade på så mycket roligt med henne och hennes bror.