Som alltid ska det bli perfekt, när Roland Strömberg gör något. "Det här är också en form av skapande" säger han och passar in sadeln på nästa projekt.
På den tiden bodde han i Hultsfred, men så småningom byggdes huset i Mörlunda, där han bor sedan någon gång på 70-talet och där han hade sin elfirma. Det var när han sålde den som behovet av något att göra uppstod.
Skapandet har alltid varit viktigt för Roland Strömberg. Sedan spelar det mindre roll om det handlar om att tillverka knivar, dra elkablar eller renovera motorcyklar. Det är alltid drygt 100 procent som gäller.
– Det började med bilarna, säger han, jag hade en Cadillac och en Buick. Men de är stora, de tog upp hela garaget. Egentligen behövde jag ha en moppe att åka på i samhället. Den hade gått att klämma in i garaget. Och en moppe blev det förstås, även den en Husqvarnaprodukt.
Moppen fick sedan väcka den gamla drömmen om en Silverpil att knattra omkring på i omgivningarna, och det dröjde inte så länge förrän den stod i garaget. En för all del snygg och prydlig sak, men Roland hittade ändå en hel del som kunde bli bättre. Motorcykeln plockades ner i molekyler och renoverades i grunden.
– Jag upptäckte hur kul det är med två hjul, säger han, det är så lättskruvat.
Och när Silverpilen var klar, var det förstås att uppgradera till en Guldpil också, lite mer motor och fler hästkrafter. Men med samma klena ram. Efter lite jagande, hittade han en 59:a uppe i Piteå. Det blev affär.
– Det var sista årsmodellen, berättar Roland Strömberg, som läst på ordentligt. 1959 hann fabriken tillverka 223 exemplar, innan myndigheterna tyckte att modellen var för stark för 15-16-åringar och bad fabriken att lägga ner.
Efter första Silverpilen uppgraderade Roland Strömberg till en guldpil, den elegantaste i samlingen på sitt vis.
Vilket inte hindrar att Roland Strömberg vill ha en Guldpil till, av årgång 1957 eller 1958. Den modellen saknas i samlingen. Han vill också komplettera samlingen med en Parilla, Husqvarnas svar på italienska Vespa. Men de växer heller inte på träd, om man säger så.
– Men jag har en modell 32 Sport från 1957, säger han, det är en unik modell som det inte såldes många av, bara 100 motorcyklar gick ut, så det blev en flopp för fabriken. Resten av de tillverkade cyklarna plockades ner igen och fick bli reservdelar.
Anledningen till att den här modellen floppade, var att det samtidigt gick att köpa den nya modellen med bakfjädring och andra moderniteter för bara några hundralappar mer.
Även en samlare måste sätta gränser för sin samling, och för Roland Strömbergs del går den magiska linjen vid 200 kubik. Samlingen ska, vill han, innehålla en modell av varje under 200 kubik, som tillverkades av Husqvarna. Och han är nästan där, det är bara Parillaskotern och Guldpilen som fattas. I övrigt finns de där. Svartkvarnan, Rödkvarnan, Änglavingen och allt vad de heter, i både sport- och lyxvarianter.
Den äldsta i gänget är en så kallad skallspräckare, en 98-kubikare från 1932. De här lättviktarna fick sitt öknamn med tanke på alla de olyckor som inträffade, och hjälm var ingen som hade på den tiden.
Redo att ge sig ut på en tur, hjälm, handskar och solbrillor ligger framme.
Änglavingen som står bredvid, levererades till första ägaren strax före jul 1945. Kvittot finns i behåll och det visar att någon fick en julklapp utöver det vanliga det här året.
Med tiden har Rolands garage kommit att bli en samlingsplats, kaffebryggaren står laddad för det mesta, och mandelkubb är stapelvara.
– Det är kul när det kommer besök, tycker Roland Strömberg.
Och det gör det ganska ofta. Det är långt ifrån alltid det blir så mycket gjort i garaget, men den sociala biten är väl så viktig, tycker han.
– I bland brukar jag gå hit och bara sitta ner, säger han, ibland blir det lite pillande med något. Men det är inte nödvändigt. Man lär sig nya saker hela tiden.
Prydligt uppmärkta med årsmodeller och allt. Samlingen är komplett så när som på ett par olika modeller.
Det här med motorcyklar är på sätt och vis en ganska ny grej för Roland Strömberg. 2018 köpte han den första. Men som alltid går han in för det han gör med drygt 100 procent.
– Jag vill att det ska vara snyggt och pålitligt, säger han, jag vill kunna ta vilken som helst och ge mig ut och åka.
Han är perfektionist ut i fingerspetsarna och Roland Strömberg är också internationellt känd som knivmakare.
– Men jag gör inte så många knivar numera, säger han, kanske fyra eller fem beställningar på ett år. Det är mest samlare som hör av sig och vill ha något exklusivt.
Och exklusivt blir det, mycket guld och silver, tatuerade mammutben och liknande är material som används i tillverkningen. Förutom handsmidda blad i damasksmide förstås. Dessutom är Roland svensk rekordhållare i k-pistskytte.