Sofia Larsson är hemma i Vrå, Locknevi under ett antal veckor för att göra sin sista praktik på Vimmerby gymnasium.
– Galet, det känns galet. Det känns nästan omöjligt, det känns som att det är någon som räknat fel, svarar Sofia Larsson på frågan om hur det känns att ha varit Berlinbo så länge.
Men vi börjar från början. Sofia Larsson är född och uppvuxen i Vrå några kilometer utanför Locknevi. Skolgången började på Locknevi skola, fortsatte i Frödinge och sedan på Vimarskolan. Gymnasiestudierna blev i Linköping, där hon pluggade en internationell linje.
– Jag hade tänkt att åka till England eller Skottland efter gymnasiet.
En resa till Berlin med mamman och hennes syskon fick henne på andra tankar om planerna efter gymnasiet.
– Då när jag var där så tänkte jag: ”Va? Varför har ingen berättat att det är så här i Tyskland?” Innan tänkte jag på Tyskland; autobahn, alla sevärdheter och det känns ganska grått och andra världskriget. Man hade ingen aning om hur färgglatt och multikulti, roligt och öppet det är.
Därmed blev det Tyskland och ett jobb som au pair som blev nästa stopp.
– Jag siktade in mig på Berlin, men hamnade i Brandenburg. Jag hamnade hos en rysk-tysk familj och var au pair till ett litet barn, en fyraåring. Jag höll ut i ungefär fyra månader, för det var väldigt isolerat och långt ut från stan.
Då återvände hon hem till Vimmerby.
– Jag kommer ihåg att jag ville söka jobb och det som fanns att välja på var hemtjänst eller telefonförsäljare om man kom direkt från skolan. Jag tänkte: ”det är pest eller kolera”, men sen när jag började jobba i hemtjänsten så tyckte jag det var superkul och verkligen inte så svårt eller jobbigt som man kan tro och sen hade jag världens bästa kollegor.
Att plugga på distans har inte varit några problem, inte heller under pandemin. Men att jobba inom restaurang under pandemiåren har varit tuffare. "Jag som älskar att göra kaffe och le mot folk, måste plötsligt säga: 'Stopp, gå inte över det här strecket, var är ditt papper, id?' Det är verkligen inte min grej, hade det varit min grej hade jag inte jobbat på ett café", berättar Sofia. På bild syns skyltar på s-bahn (pendeltåg i Berlin) om att mask krävs.
Med hjälp av pengarna hon tjänat in under sommarvikariatet på hemtjänsten gjorde hon slag i saken och flyttade till Berlin på riktigt i oktober 2012. Första två veckorna bodde hon på ett billigt hostel, i en sovsal med sju våningssängar. Hon sökte jobb, letade bostad och språkkurs.
– Jag tror att jag skickade ut 50 CV och fick svar från McDonald's och ett frozen yoghurt-ställe. Jag började på yoghurtstället och började ta kvällskurser i tyska på Volkhochschule (folkhögskola på tyska), och flyttade in i en delad lägenhet.
Sedan dess har karriären fortsatt inom café och restaurang. 2016 började Sofia jobba på Allan´s Breakfast Club, ett brunchställe i Prenzlauer Berg, en stadsdel som ligger i forna Östberlin, men som idag är en av de mer hippa områdena i Berlin.
– Jag har jobbat där on and off sedan dess. De flesta av mina vänner som jag har idag har jag på ett eller annat sätt fått genom att jobba där.
Sofia konstaterade att språk var det enda som hon var bra på, därför valde hon att gå i sin mammas fotspår och plugga till tysklärare. Nu väntar en sista termin och sedan finns det många olika möjligheter; antingen jobba som lärare i Tyskland, eller i Sverige.
När Sofia var 25 kände hon att det var dags att börja plugga. Valet föll på en distansutbildning mot ett svenskt universitet, för att bli engelsk- och tysklärare mot gymnasiet.
– Jag kom på att jag inte är bra på något förutom språk, skrattar Sofia, när jag undrar varför det blev just läraryrket.
Men att jobba med språk som översättare eller tolk har aldrig intresserat henne.
– Anledningen till att jag gillar språk är ju inte det här tekniska, perfekta utan det är kommunikationen och interaktionen. Att då sitta och översätta en text – det tar bort allt som är roligt med språk. För mig kan det lika gärna vara som att lösa ekvationer typ, säger hon och fortsätter:
– Jag vet inte om det finns något yrke som är mer interaktivt än läraryrket, jag tror inte att det gör det.
Att det är krävande att vara lärare och ständigt kommunicera och interagera med elever har Sofia blivit varse. Just nu gör hon sin sista praktik på lärarutbildningen på Vimmerby gymnasium.
– Nu när jag är här och är i en skola heltid så märker jag att man blir så trött i huvudet. När jag kommer hem så får ingen prata med mig, jag behöver en halvtimme för mig själv innan man får börja fråga: "vad ska vi äta? Vad ska vi göra?" Jag tar katten och går in på mitt rum. Men det är jättekul, det händer mycket och man pratar hela dagen och det älskar jag.
Vintern 2022 väntar examen från den fem år långa lärarutbildningen och Sofia känner att hon börjar närma sig ett val hon måste göra, efter tio år i Berlin.
– Jag står lite vid ett vägskäl; ska jag bli tysk medborgare och fortsätta på det här spåret, eller är det dags att komma hem nu så att jag kan ha en häst? Det är en som grej som aldrig kommer hända i en storstad, men här ute på landet så är det inte omöjligt alls.
En lockelse att flytta hem till Sverige är att kunna ta upp hästintresset igen. Här är Sofia med familjens två hästar i Vrå.