Efter en uppväxt präglad av katastrof har Emily lärt sig att vara tacksam.
Emily Palenzuela har gjort sig känd i bygden som en som alltid ger det lilla extra. I sitt jobb inom hemtjänsten är hon omtyckt av både pensionärer och kollegor, och den relationen är ömsesidig.
– Jag har världens bästa jobb. När jag kan hjälpa andra ger det mig energi, även om det kan vara tungt ibland. Det är fantastiskt att de äldre är så tacksamma, säger hon och betonar att den som ska hjälpa andra också behöver ta hjälp från andra.
– Jag har en underbar sambo, Lasse, som stöttar mig till hundra procent, två systrar, vänner och kollegor som alltid finns till hands. Ensam är inte stark!
Emily växte upp i en stor familj på Filippinernas landsbygd. Familjen hade det inte särskilt gott ställt, men de åtta syskonen gick aldrig hungriga. Varje dag var hotet från naturkatastrofer överhängande, inte minst med tanke på att huset där de bodde låg granne med en aktiv vulkan.
– Vi fick evakuera hela tiden, varje gång det kom en varning, till ett högre ställe. Ibland kom det en tyfon och delar av taket flög iväg, men då var det bara att börja om igen. Sådant är livet.
Emily Palenzuela brinner för att sprida glädje och att inspirera andra. Men lyfter också gärna hjälpen hon får av andra. "Ensam är inte stark", säger hon.
En uppväxt präglad av katastrof har påverkat sättet som Emily ser på livet idag, och gjort henne till en tacksam själ. Ett av hennes motton är att i varje problem finns en möjlighet, och det finns alltid en lösning. Det försöker hon dela med sig av till andra och även applicera i sitt arbetsliv.
– När problem uppstår handlar det ofta om misskommunikation, men de går att åtgärda på ett sätt eller ett annat. Man får bara pussla lite.
I Filippinerna utbildade sig Emily på yrkeshögskola till att jobba med ekonomi. Samhällssystemet där är annorlunda jämfört med Sverige, och hon jobbade alltid hårt, bland annat för att kunna hjälpa sina syskon betala för college. Där Emily kommer ifrån är det en naturlig del av livet att hjälpas åt.
– Det är bara så, den som har måste ge. Och jag förväntar mig aldrig att få någonting tillbaka.
Den här stora Tromboncinon, en sorts squash, tänker Emily ta frön från för att kunna plantera på nytt. Senast hon mätte var den 73 cm lång.
Den inställningen märks i Emilys vardag. Innan pandemin bjöd hon gärna hem pensionärerna hon jobbar med till sin egen trädgård. Där bjöds de på hembakat fika och fick se sig omkring i den prunkande trädgården. De äldre fick då gärna ta för sig av grönsakerna som hon odlat, och det var mycket uppskattat.
– Ingen går härifrån utan att ha med sig något, det har jag bestämt, skrattar Emily.
Tidigare under dagen var en mamma från området förbi för att plocka blommor härifrån till sin dotters bröllop i Tuna kyrka.
Sedan pandemin bröt ut har hon inte vågat bjuda hem pensionärerna, men hon hoppas kunna göra det igen snart. Med det sagt ligger Emily inte på latsidan. Vid sidan av sitt heltidsjobb – där hon på halvtid har uppdrag för Kommunal sektion Vimmerby – är hon engagerad både politiskt som kandidat till kommunfullmäktige för Socialdemokraterna, samt fackligt i avdelningsstyrelsen för Kommunal Sydost och inom LO-facken i Vimmerby. Hon sitter också i Tuna församlingsråd. Det starka engagemanget väcktes redan i unga dagar.
– Som ung var jag bland annat med och demonstrerade i EDSA-revolutionen, och jag engagerade mig i fackligt även i Filippinerna. När jag såg ordföranden i mitt fackförbund bli skjuten i huvudet bestämde jag mig för att aldrig mer engagera mig i något sådant och ändå gör jag det idag. Det sitter i blodet, säger Emily.
Tar du det någonsin lugnt?
– Jag älskar att sitta ner för att läsa, och är en riktig "boknarkoman". Då tar jag det lugnt. Vi var tre tjejer som tillsammans med bibliotekarien från Vimmerby startade en bokcirkel när biblioteket här i Tuna stängde.
Bokklubben ses ungefär tre gånger på hösten och tre gånger på våren. Emily berättar att de är ett gäng i blandade åldrar som har jättekul tillsammans när de ses. Förutom att läsa böckerna skriver de även recensioner, för att fler ska kunna inspireras till läsglädje.
I trädgården odlas allt från vattenmeloner och vindruvor, till tomater och squash.
När Emily själv får välja läser hon gärna böcker med historiska inslag, som är förankrade i verkligheten. En annan favorit är trädgårdsböcker, eftersom hon själv har ett stort intresse av både trädgård och grönsaksodling. Huset i Tuna omges av vackra blommor, fruktträd och inte bara ett utan flera växthus.
– Ställningarna har vi byggt själva. Det är så man gör där jag kommer ifrån, och det behöver inte vara perfekt.
Hon visar oss runt bland vattenmeloner och chilifrukter, paprikor och squash. Att få sköta om sin trädgård ger henne väldigt mycket glädje, men hon vill även att andra ska få glädjas av den.
– Min trädgård är allas trädgård.
Kameralinsen immade igen på grund av den tropiska värmen och fuktigheten i växthuset. Bittergurkan på bilden säger Emily är god att steka tillsammans med lök, vitlök och tomat.
Förutom att odla mat är ett av Emilys stora intressen att laga mat. Hon bjuder gärna andra på middag, och lagar då gärna mat från sin egen kultur.
Emily bor inte längre granne med en aktiv vulkan, utan med ett gammalt mejeri i Tuna som inte längre är i bruk. När hon kom till Tuna år 1997 var hon den enda utomeuropeiska personen som bodde där, men idag finns där människor från olika delar av världen.
– Vi borde ha en stor integrationsfest där vi alla får bjuda på mat från våra kulturer. När pandemin är slut ska jag se till att fixa det.
Huset i Tuna omges av vackra blommor. Ibland brukar Emily ta med en bukett och dela ut till någon hon besöker i jobbet.
