Två färgstarka kalufser. Men hårfärg är inte enda intresset Elin och Carolina delar. De gillar spel och konst, och snart är båda småbarnsföräldrar.
Två pastellfärgade kalufser får extra lyskraft i det skarpa vårljuset. Elin Samuelsson och Carolina Hjalmarsson tar en liten pratrunda runt kvarteret. Det är första gången de ses, så här, utanför Messengerchatten.
– Man vet inte riktigt hur det ska bli när man träffas. Det är inte lika självklart enkelt att hitta nya vänner som vuxen. Ibland önskar man att man vore som barnen. Då räcker det med ett "ska vi leka?", säger Carolina, som precis lämnat 2-åring och 6-årig på förskolan.
Carolina var en av många som gav respons på Elin Samuelssons inlägg i Facebookgruppen med medlemmar från Vimmerby med omnejd, där nyinflyttade Elin bland annat skrev: "Jag är mycket hemma på dagarna då jag jobbar som vikarie och blir inringd vid jobb. Jag jobbar också som konstnär och spenderar mycket tid i min ateljé här hemma. Men jag känner mig ensam, jag har några kompisar här i Vimmerby men vill gärna träffa fler."
– Jag kom ihåg Elin, från när vi båda varit på samma brädspelkväll. Jag la märke till henne, den gången hade hon lila hår. Vi gillar båda hårfärg – och delar fler intressen, säger Carolina.
Gensvaret på Elins inlägg blev stort. Många kommenterade och raskt anslöt ett 15-tal personer till en ny chattbubbla.
– Jag blev nästan lite chockad. Det var jättemånga som hörde av sig, och flera som var i precis samma situation som jag. Vi har pratat om att ses, kanske grilla utomhus. Men det är ju extra knepigt under pandemin.
Att ta steget var inte helt lätt. Elin funderade länge innan hon vågade.
– Det är pinsamt att tala om att man känner sig ensam. På sociala medier ser man mest allt kul som andra gör, hur mycket de hittar på med alla sina kompisar. Det är inte ofta någon skriver "jag är ensam".
Elin Samuelsson tillbringar många timmar i sin ateljé. Här jobbar hon med ett enormt broderi, ett självporträtt. "Jag tycker om upprepandet".
Att något saknades upptäckte hon när livet skiftade fas. Hon flyttade till Vimmerby efter sin examen. Som en annan planet, från det umgängesintensiva studentlivet med likasinnade på nära håll. Efter tio år med pojkvännen från Vimmerby hade hon hängt här på helger, haft sommarjobb i stan, men nu var det något annat.
– Nu jobbar jag som timvikarie. När man är på olika platser hinner man inte riktigt knyta några starka band till sina arbetskamrater. På dagarna har jag mycket tid att jobba med min textilkonst, men det kändes också som jag väntade på att min kille skulle komma hem från jobbet så jag fick någon att prata med. Snart får jag mer tid hemma, i juni ska vi bli föräldrar.
Varför är steget så stort att hitta nya vänner som vuxen?
– Av flera skäl. Det är lätt att tänka att alla andra säkert har fullt upp med sitt. Sedan är det lite svårare att hitta nya umgängeskretsar i en stad där man inte är uppvuxen. Man ser grannarna genom köksfönstret men det blir inte av att man verkligen sätter sig ner och pratar över en fika.
Men till slut tog du mod till dig.
– Ja, gör man inget så händer inget. Och det vore väl jättebra om det här kan leda till att fler vågar. Det verkar ju som om många är i samma sits som jag. Man bara tror att man är ensam om att känna som man gör. Dessutom är min förhoppning är ju att hitta den konstnärliga sidan av Vimmerby, någon att få feedback ifrån. När pandemin är över vore det kul att dra igång brodericaféer i Vimmerby, det är en tanke jag har.
En promenad, eller en fika. "Det låter så lätt, men det är inte helt enkelt att hitta nya vänner som vuxen".
Carolina Hjalmarsson tycker att Elin gjorde helt rätt.
– Absolut. Det har pratats mycket om äldres isolering under det dryga år vi inte har kunnat träffa andra människor, och det är något jag verkligen blir berörd av, men man kan känna sig ensam oavsett ålder.