Elis Lind hoppas utvecklas mycket inom hoppningen med hästen Olle. "Det bästa med hästar är att man får bygga en relation med ett djur, man blir verkligen bästisar".
Rapsfälten längs den slingrande vägen från Mörlunda är nästan bländande gula. I en kurva dyker skylten upp, som visar att jag är framme vid Stall Sinnerstad, som Maria Falk driver sedan 2008.
En häst gnäggar välkomnande och i mittgången har elvaåringarna Elis och Svante ställt upp sina hästar Olle och Cas. Det är dags för ridlektion, inte sällan blir det två-tre stycken i veckan.
– Det är så roligt med två killar i stallet. Och det är roligt att de vill så mycket och har ett så starkt intresse. Det är två envisa killar det här. De är beredda att svettas när det är svårt och de är glada när det går bra, säger Maria Falk som tränar båda och gläds åt deras utveckling.
Elis och Svante har inte "fötts in" i hästintresset, om man säger så. Mamma Åsa Thyrén Lind har ingen erfarenhet alls av hästar, utan sönernas intresse sedan treårsåldern fick möjlighet att växa sig starkare tack vare grannen Malin Olsson, som lät pojkarna rida och köra hennes shetlandsponnyer.
2017 skaffade de Sippus, som man hyrde tillsammans med Klara Steén. Så småningom skaffade man en häst var. Svante brinner för dressyr och Elis i huvudsak hoppning.
– Det är en massa jobb och tufft ibland att få ihop allt, men så länge de vill och tycker det är roligt är det ett privilegium att få vara med dem och tillhöra gemenskapen som är här i stallet, säger Åsa och fortsätter:
– Men jag är samtidigt otroligt tacksam att Elis och Svante har sina "hästmammor" Moa Råsmark och Sandra Johansson, som både tränar dem och uppmuntrar dem i deras intresse. Jag kan ju ingenting av det här, men släpper allt annat när jag mockar, säger Åsa som just fyllt en skottkärra till. Jag trivs i stallmiljön.
Bröderna delar alla intressen. Schemat är fulltecknat veckans alla dagar. Utöver ridningen kör de cross och spelar både hockey och fotboll.
Bröderna delar alla intressen. Schemat är fulltecknat veckans alla dagar. Utöver ridningen kör de cross och spelar både hockey och fotboll.
– Det finns de som tycker att det är fjantigt att rida och att det bara är för tjejer, men så har ingen sagt till oss, säger Elis.
Enligt siffror från Svenska Ridsportförbundet är en av tio medlemmar killar, en siffra som varit stabil genom åren.
– Det ser annorlunda ut när man kommer upp på elitnivå, berättar kommunikatör Annica Feltendal. Tittar vi på hopplandslaget A-truppen och spetstruppen i fälttävlan är hälften killar och i dressyrlandslaget är det 25 procent killar, eller en av fyra. Det är svårt att säga vad det beror på, kanske kan det vara lite jobbigt att vara ung kille i en tjejdominerad sport. Men är de tillräckligt intresserade ser vi att de kämpar på ändå.
Varken Svante eller Cas vill hoppa, deras gren är istället dressyr. "Jag har väldigt höga mål, en dag ska jag tävla professionellt. Jag vill flytta till Tyskland och jobba hos Kittel", säger han.
Elis och Svante hoppas komma långt inom ridsporten, båda drömmer om en proffskarriär och har manliga förebilder inom sina respektive grenar: Peder Fredricson och Patrik Kittel, som gett bort sina vita tävlingshandskar till Svante.
– Jag träffade honom på en kurs, där jag var ensam kille, och då sa han att "de här ska du ha när du rider OS, lova mig det", berättar Svante som ramat in handskarna och hängt dem på väggen som en riktig inspirationskälla.
– Det är nog tur att vi rider olika grenar, säger Elis och tittar på brorsan. Det blir lätt att vi tävlar mot varandra hela tiden – ingen av oss tål att förlora mot den andre.
Vad är det bästa med hästar?
– Att man får bygga en relation med ett djur, man blir verkligen bästisar, säger bröderna.