"Det bara rullade på och plötsligt var man mitt inne i det med jobbarkompisar och allt", säger Elisabeth Ekström, som gjort sin sista arbetsdag som brevbärare efter 42 år.
I dagarna gjorde Elisabeth Ekström sin sista dag som brevbärare efter ett helt yrkesliv på posten på Posten. När Vimmerby Tidning kom för att träffa henne på jobbet var hon mitt uppe i karriärens sista morgongympa med elastiska band, något som många av de anställda gör varje dag. Tankarna på att det började bli dags att säga adjö till det enda jobb hon haft kom smygande redan förra sommaren.
– Det känns faktiskt jättebra nu. Jag har tänkt på det länge och det har fått mogna hos mig, säger Elisabeth Ekström.
I början av mars fyllde hon 60 och ett gammalt avtal med arbetsgivaren gör att hon kan gå i pension.
– För gamla "postisar" som inte har haft chefsbefattningar finns det här kvar. Jag är precis en sådan gammal postis och har mitt anställningsbevis från maj 1980. Jag har alltså jobbat på posten i Vimmerby i 42 år, säger Elisabeth Ekström.
Under åren har posten hunnit flytta mellan tre olika lokaler, så en del miljöombyte har det trots allt blivit. Elisabeth Ekström säger att hon aldrig ångrat att hon blev kvar som brevbärare så länge, även om det kanske inte riktigt var meningen.
– Jag började som lantbrevbärare när jag var 18 år och skulle egentligen bara vara sommarvikarie. Sen ökades det på och till slut fick jag fast anställning. Det bara rullade på och plötsligt var man mitt inne i det med jobbarkompisar och allt, säger hon.
När man stannar så länge på samma arbetsplats som Elisabeth Ekström ser man många kollegor som kommer och går. Hon berättar att den äldsta stammen som hon började tillsammans med har gått för länge sedan och att flera i gänget som finns nu även de börjar gå i pension.
– Jag är liksom inne på tredje generationens kollegor. Det är många som stannar kvar, men också många yngre som jobbar under somrarna och över jul innan de börjar plugga. Det är mycket mer så nu än var det var för bara 10 eller 15 år sedan.
En av de största skillnaderna nu jämfört med när hon började som brevbärare är vad som skickas.
– När jag började var det inte alls lika tungt eftersom det inte skickades lika mycket paket. Man körde nästan bara post och linjerna var mycket kortare. Nu kör vi både långt och tungt, vilket har gjort att det är en helt annan arbetsmiljö idag. Man märker att det är mycket slitigare nu och att det har trappats upp, säger Elisabeth Ekström.
"När jag började var det inte alls lika tungt eftersom att det inte skickades lika mycket paket. Man körde nästan bara post och linjerna var mycket kortare. Nu kör vi både långt och tungt, vilket har gjort att det är en helt annan arbetsmiljö idag", säger Elisabeth Ekström.
Förr, beskriver Elisabeth, fungerade postbilen också som ett litet mobilt kontor med kassadel där kunder kunde betala räkningarna eller få ut pensionen. När det försvann gick också en stor del av det sociala med yrket förlorat, vilket Elisabeth tycker är tråkigt.
– Man får en viss kontakt med kunderna idag också, men inte på samma sätt. Brevbärare är inte ett lika socialt yrke som det var en gång i tiden och det är mycket som har förändrats under åren, säger hon.
Just den sociala biten, både med kunderna och med jobbgänget, är det hon tror att hon kommer att sakna mest. Att köra runt med brev och paket i snö och halka på vintern ska dock bli skönt att slippa.
– Det är guld värt att jobba i lag och det här kommer jag nog aldrig kunna få igen även om jag är väldigt social utanför jobbet, säger hon.
Det är några år kvar fram till att även maken går i pension, men Elisabeth Ekström tror inte att hon kommer att ha tråkigt.
– Jag har hus, trädgård, barn och barnbarn, stuga på Öland och har köpt mig en vävstol, säger hon.
