Lars-Olof "Lasse" Svensson tar emot hemma i villan i Västervik. Han är pigg och alert trots att han drabbades av en stroke för fem år sedan. För sin rörlighet är det rullstol som gäller och för färder utomhus finns elopeden till hands.
– Men jag hoppas kunna resa mig på egen hand snart, säger han med ett leende.
Tjugofem år har gått sedan han gick i pension från Västerviks-Tidningens annonsavdelning där han verkade under dryga tre decennier.
– Det var ett rörligt och trevligt arbete med många kontakter. Det där med att författa texter till annonser passade mig bra.
Företaget stod för löpande fortutbildning och Lasse minns särskilt en veckolång kurs i Stockholm där han lyckades med konststycket att bli kursetta.
– Då var jag bra mallig, säger han med glimten i ögat.
Att vara påläst och ha kunskap om både företaget och dess produkter var en framgångsfaktor enligt Lasse. Efter ett antal år lärde han känna många företagare och att producera annonser med nyfikenhet, fantasi och energi kändes stimulerande och givande. För det mesta gick allt som det skulle, men med trycktider som skulle hållas och pressar som kunde krångla, fanns en risk att det kunde gå snett.
– Jag minns särskilt ett intermezzo när Domus annonserade om ostkakor. Siffrorna hade flyttats i sättningen och ostkakan blev väldigt, väldigt billig. När jag såg annonsen på morgonen blev jag blek och tänkte att jag kommer råka illa ut i dag. Men faktiskt inte, chefen ringde och sa att de inte haft så stora dagskassor på länge. Visst, kunderna köpte billig ostkaka, men även en hel del annat när de ändå var där.
En annan gång ringde en företagare sent på eftermiddagen då stopptiden hade passerat. Hon behövde få ut en annons till nästa dag för ett stort parti lakansväv som just hade anlänt. Lasse gick till tryckeriet och var tvungen att ryta i för att få in annonsen. Morgonen därpå satte Lasse kaffet i vrångstrupen.
– Det var felpass och texten näst intill oläslig, men jag hade inte behövt oroa mig. Företagaren ringde och sa att det var den bästa annonsen hittills. Kön till butiken ringlade ända ut på gatan.
Det är snart 90 år sedan som Lasse föddes i Västervik. Hans far, Erik, var en välrenommerad stenhuggare anställd vid Flinks stenhuggeri på Stenhamra. Lasse började redan som 11-åring på Västerviks-Tidningen med att göra ärenden på cykel och sätta upp affischer. Det dröjde inte länge innan han fick gå som lärling i tryckeriet. På fritiden var Lasse aktiv i kanotklubben och som brottare rönte han och klubbkamraterna fina framgångar. Efter militärtjänstgöring i flottan blev det flytt till Jönköping och arbete som typograf och förman på Jönköpings-Posten.
– Men jag var väldigt intresserad av att köra bil. Jag tog körkort och sökte jobb som privatchaufför.
Året var 1952 då Lasse fick tjänst hos översten och friherren Carl von Essen vid Kavlås slott i Västergötland.
– Det var fina bilar, en Cadillac och en Lanchester Leda. Förutom att köra och underhålla bilarna serverade jag vid middagar och gjorde en del andra sysslor. Jag fick som jag ville, köra bil och uppleva väldigt mycket, men efter ett och ett halvt år hade jag tröttnat.
Då en av cheferna på Västerviks-Tidningen ringde och sa: “Nu har du väl lekt färdigt och kan komma och arbeta?”, tackade Lasse ja och återvände till sin hemstad.