Så beskrivs Karl-Heinz Schröder, som nyligen avled drygt 91 år gammal, av barnbarnen.
Företaget han startade 1973 är Mercatus Engineering som nu är i en ny utvecklingsfas och först ut att tinga mark på Krönsmon i Vimmerby.
– Han var helt på det klara med att starta eget företag, hans pappa drev verkstad i Tyskland före kriget. Själv hade han ett stort intresse för djur, natur och miljö. Oljekrisen 1973 fick honom att inse det ohållbara i att industrin pumpade ut kylvätskor med olja och vatten i vattendragen, säger barnbarnen.
Företaget jobbar med rening av processvatten inom industrin, men siktar alltmer på att även jobba med reningsanläggningar för dricksvatten. Något som är mer och mer angeläget.
– Det som nu sker i företaget är helt i hans anda, han tog alltid vara på tillfället och gjorde något av det, säger de.
Ut med vägen till ingenjör och driven entreprenör ställdes Karl-Heinz Schröder flera gånger inför några av livets värsta villkor. I 15-årsåldern blev han inkallad i Hitlers armé, men trots att han visste att det innebar dödsstraff om han avslöjades deserterade han från kriget på Östfronten.
– Modigt att så ung fatta det beslutet, tycker barnbarnen.
Efter kriget ockuperades östra Tyskland av Sovjet och familjen Schröders hus och verkstad beslagtogs. Ett öde som drabbade många familjer.
Karl-Heinz Schröder blev oskyldigt anklagad att ha stulit 20 liter bensin. Han greps och misshandlades tills han erkände ändå. Ryssarna ville ha 40 liter tillbaka för att släppa honom, något som var omöjligt för familjen att få fram. Istället sändes Karl-Heinz utan någon som helst rättegång till sovjetisk fångenskap på obestämd tid.
I över tre år satt han internerad på Sachsenhausen, främst ökänt som nazistiskt koncentrationsläger, men även använt på liknande sätt av Sovjet 1945–1950. Officiella uppgifter anger att 60 000 människor internerades och att cirka 12 000 dog där under de åren.
– Han berättade hur de kunde tvingas stå på led, hälften beordrades ett steg framåt och avrättades. De som stod kvar fick ta hand om liken.
– Det är klart att de här upplevelserna var ett stort trauma, samtidigt hade han en förmåga att se det dråpliga i tillvaron och han kunde alltid vända saker till något annat.
Karl-Heinz Schröder tillhörde överlevarna och blev till sist frisläppt och lyckades ta sig till den amerikanska sektorn i Berlin.
Då hade föräldrarna flytt den sovjetiska ockupationen och tagit sig till Sverige och Öland. Där väntade nästa tragedi. I maj 1950 drunknade Karl-Heinz tolvårige bror.
Svenska myndigheter beviljade den då runt 20-årige Karl-Heinz Schröder visum för fem dagar så han kunde vara med vid begravningen, men att få ett pass skulle ta 6–8 veckor.
– Han fann på råd och lyckades få USA:s militärhögkvarter att utfärda ett främlingspass åt honom i väntan på det ordinarie, typiskt honom att inte ge sig utan hitta en väg framåt, berättar barnbarnen.
Återförenad med familjen i Sverige ville 20-åringen förstås vara kvar. Det visade sig då som nu inte vara helt lätt. Det blev avslag på ansökan. Istället för att ge upp tog han sig till Solliden där kung Gustav V befann sig och lyckades få hjälp med uppehålls- och arbetstillstånd.
– Han lärde sig svenska, arbetade och läste till ingenjör på aftonskola. Man kan ju tänka på hur många arbetstillfällen det där uppehållstillståndet lett till genom åren, reflekterar barnbarnen.
Sen kriget led Karl-Heinz Schröder av TBC. Därför hamnade han en tid på sanatoriet i Målilla. Där arbetade en speciell sjuksköterska vid namn Kate Andersson, berättar barnbarnen.
– Hon blev snart Kate Schröder och är vår mormor och farmor.
De gifte sig Valborgsmässoafton 1956. Sex månader senare blev Karl-Heinz Schröder svensk medborgare.
Paret bosatte sig i Linköping, men gården Uddebo mellan Frödinge och Locknevi var i många år ett kärt hem och en avgörande anledning till att Mercatus hamnade i Vimmerby.
Ett illavarslande cancerbesked i slutet av förra året hindrade honom inte från att vara aktiv in i det sista, förklarar barnbarnen.
– Han ringde för att berätta om en ny IT-innovation han läst om, han hade synpunkter på politikernas kunskap, som han menade var klen om hur moderna batterier egentligen påverkar miljön och så blev det någon aktieaffär också. Hans nyfikenhet och vilja ville liksom aldrig ta slut. Det har vi med oss.
