Ingrid Gemzöe fyller 100 år. Födelsedagen firas med barn och barnbarn.
Ingrid föddes 1921 i Köpenhamn där hon också växte upp. Hennes pappa Ferdinand Munzenberger kom från Tyskland och hennes mamma hette Elisabeth Pontoppidan och kom från Danmark.
Ingrid yrkesarbetade först i Köpenhamn och utbildade sig till sekreterare.
1954 gifte hon sig i Köpenhamns rådhus med blivande arkitekten Henrik Gemzöe. De fick snart en son, Thomas och kort därefter flyttade de till Sverige. Under efterkrigstiden var det hög arbetslöshet i Danmark medan Sverige rekryterade till exempel arkitekter. Henrik fick arbete på ett arkitektkontor i Örebro och där föddes deras andra barn, dottern Lena.
– I slutet på 1950-talet sökte de sig till Västervik eftersom de tyckte det var vackert där. Henrik hade dessutom ett stort seglingsintresse. Vi flyttade in i en lägenhet på Strömsgatan 3. Mamma var först hemma med sina två små barn och morfar Ferdinand kom ofta och hälsade på, berättar dottern Lena Gemzöe.
Ingrid började sedan arbeta i liten skala på makens arkitektkontor med kopiering av arkitektritningar. Verksamheten kom snart att expandera och en firma bildades i Ingrids namn, Västerviks ljuskopiering. Den drevs i Ingrids regi fram till pensionen i slutet på 1980-talet och låg bredvid Stadshotellet i Västervik. Den var liten men gedigen och ekonomiskt välfungerande och upptog Ingrids yrkesverksamma liv på heltid i 20 år.
Ingrid minns den här tiden och säger med ett skratt:
– Det var ju ingen annan där, det var ju jag som körde bussen så att säga.
Ingrid var dock inte ensam utan hade en ständig medarbetare i Elvy Larsson, som anställdes redan 1965 och kom att arbeta kvar hela tiden.
Ingrid har levt ett aktivt liv. Här vid grinden till sitt hus i februari i år.
Ingrid har alltid älskat naturen. Hon och Henrik skaffade tidigt en stuga på Gränsö som blev ett stort fritidsintresse och där mycket tid har tillbringats ihop med barn och barnbarn.
Efter pensionen arbetade Ingrid som volontär för Röda Korset i många år.
Hon har alltid hållit sig aktiv. Från 50-årsåldern tills hon var omkring 95 år gick hon på gymnastik en gång varje vecka för Wanja Frykdahl och har på så vis varit en förebild för många. Fortfarande promenerar hon varje dag och språkar med grannarna, även om det nu under pandemin fått bli i trädgårdarna.
Efter Henriks bortgång blev chihuahuan Curtis hennes sällskap som fick följa med på promenaderna.
Hur känns det att fylla 100 år?
– Det är svårt att relatera till för man är ju den man är inuti, säger Ingrid.