– Man hinner mycket om man disponerar tiden och inte går och lägger sig klockan nio, eller sitter och glor på tv på kvällarna, säger Sigge Olofsgård, född Lars-Erik, och fortsätter:

– Man mår bra av att ha mycket på gång, jag gör det i alla fall. Jag älskar att styra, ställa och fixa.

Han förklarar att tinnitusen gör det omöjligt att sova förrän han är riktigt trött.

– Du vet, storband är som hårdrock, 120 decibel.

Jag har med tre-fyra grundfrågor i blocket när vi ses på Galleri Bälterska Gården på Storgatan i Vimmerby. När jag ställer den första triggas han igång. De andra frågorna blir bryggor från musik till konst, till musik igen och så lite Sigge på slutet.

Han berättar med inlevelse om musikskolan i Mariannelund där den tioårige nybörjaren på klarinett blev pikad av en äldre kamrat som kaxigt talade om att han minsann redan spelat ut hela första boken.

 – På något vis blev jag inte ledsen utan sporrad och övade som sjutton och snart hade jag spelat ut två böcker – då slutade han...

Sigge slutade inte. Han fortsatte och ville spela saxofon också. När en känd dansbandsmusiker annonserade ut sin Henri Selmersaxofon for Sigge och hans pappa dit. Men de fick nobben.

– Han tyckte nog inte att jag, 12 år och som aldrig spelat saxofon, var värd den. Så pappa köpte en på Röstbergs musik i Eksjö och jag började lira som bara den.

Åren på Lunnevads Folkhögskola i Linköping fylldes mest med klarinett i klassisk form. Det vapenfria alternativet till lumpen öppnade dörrar för saxofon, jazz och de stora storbanden.

Plötsligt fick han ta över vännen Mats Holmquists plats som saxofonist i Stockholms Storband med Nils Lindberg som ledare.

– Mats gick i god för mig, så där kom jag darrande med min tenorsax av 1947 års modell och spelade med såna som Hector Bingert och Urban Agnas.

I ett år spelade han med storbandet.

1982 blev det en ny vända till Lunnevads folkhögskola där han kom in på en jazzkurs.

– Det var med såna som Örjan Fahlström och Nisse Sandström. Jag åkte dit några dagar i förväg och bara brände sax. En dag var det telefon till nån "Sigge". Det var Nils Lindberg som ville ha mig med på en skivinspelning i Storkyrkan i Stockholm med Stockholms Storband och Gustaf Sjökvists kammarkör. Nils bad verkligen att jag skulle vara med – jag kunde ju repertoaren. Men jag svarade: "Det funkar inte. Jag är på jazzkurs". Fattar du? 22 år och säger nej...

Samma år blev han headhuntad till musikskolan i Hultsfred. Där har han undervisat elever i saxofon och klarinett sen dess.

Han har startat storband i både Hultsfred och Nässjö och spelat med exempelvis Peter Asplund och Viktoria Tolstoy.

En gång sålde han en Selmersaxofon han köpt i Kisa till Per "Ruskträsk" Johansson.

– Han lånade pengar av sin far och fick saxofonen i en korridor på musikhögskolan i Malmö. Jag vet att Per älskar den saxofonen. När Jonas Kullhammar spelade på Statt i Vimmerby kom historien i fatt mig. Kullhammar frågade om en "galning" i Vimmerby som levererat en Selmersaxofon i en Ica-kasse och jag svarade: "Här har du galningen...".

Parallellt med musiken har han närt ett intresse för konst och design. Hemmet han skapade med hustrun Lotta i skiftet mellan 1980- och 90-tal fylldes med målningar, skulpturer och designade möbler och lampor.

På ett bröllop i Blekinge fick han en excentrisk vän för livet som i sin tur ledde till att han spelade saxofon framför varje målning när konstnären Kjell Hobjer hade stor vernissage i Karlskrona. Där fick han en excentrisk vän till. I galleriet han öppnade i mars i fjol hänger flera målningar av Kjell Hobjer.

– En kompis till mig köpte fastigheten och tog med mig in i lokalen som stått tom så länge och tyckte jag borde göra något. Jag tänkte nej, sen började jag dammsuga bort alla döda flugor och tänkte på en artikel jag läst i DN samma vecka om "Home gallery", så blev det det här...

60-årsdagen är inget han fäster någon större vikt vid.

– Det händer ju saker hela tiden i livet, säger han.

Hur blev Lars-Erik "Sigge", egentligen?

– Det var länge sen. Vi spelade landhockey och jag prickade rakt på ett ömtåligt ställe på en av de andra killarna med en orange puck. En annan började skrika Sigge, Sigge... Senare kom jag på att han som skrek var ett riktigt Bowiefreak och Ziggy Stardust kom samma år, så det är nog Bowies fel.