– Jag hade aldrig varit sjukskriven. Är inte så glad av att gå till läkare, tänker att allt löser sig så jag gick med den där knölen i säkert ett år innan jag gick till läkaren, säger Nicklas Fornell.

Han var då 41 år gammal och när knölen tilltog sa till slut hans fru Linda åt honom att gå och kolla upp den. Han gick till hälsocentralen i Västervik där läkaren gjorde bedömningen att det rörde sig om ett bråck. Läkaren tog även in en kollega som var av samma åsikt.

– De tyckte inte det var något konstigt och sa att det mer rör sig om en estetisk grej och om knölen inte gör ont så gör man inget. Jag kände mig inte bekväm med det svaret så jag bad dem gå vidare, säger Nicklas.

Han hade många i familjen som gått bort i cancer och kände en viss oro. Läkaren på hälsocentralen skickade en remiss men kunde inte lova att den skulle gå igenom. Några veckor senare fick han komma till röntgen i Västervik. De sa att det inte såg så bra ut och konstaterade direkt att det inte alls rörde sig om något bråck. De opererade bort knölen omgående och skickade den på analys.

Nicklas blev snart kallad till medicinavdelningen på Västerviks sjukhus och kände då ingen oro. 

– Läkaren ropade in mig och sa att de analyserat knölen och att det var lymfom (vanligast hos människor mellan 60-70 år), en mild form av cancer. Det var som att få en käftsmäll, säger Nicklas, som då hade två söner på två och sex år. 

Nicklas var ändå tacksam över att det var en mild form och läkaren sa att den brukar gå att bota med strålning. Efter tolv strålningstillfällen i Kalmar var tumören borta. 

– Jag påverkades inte så mycket, tappade varken hår eller skägg men var väldigt trött vilket också är ett typiskt symtom på sjukdomen, säger Nicklas som då var egen företagare och småbarnspappa och kopplade initialt tröttheten till det. 

Nicklas som då jobbade på Centralhotellet tog beslutet att inte sjukskriva sig och i januari 2018 fick han den sista strålbehandlingen. Han fick gå på två kontroller varje år.

– Hösten 2019 i oktober så fick jag en knöl till fast på vänster sida. Jag ringde till min läkare som sa att jag skulle komma dit och att de skulle operera bort den också. 

När de fått ett besked från analysprov så fick Nicklas veta att han skulle komma dit och göra ett ryggmärgsprov också vilket gjorde honom orolig.

– Den här gången tog jag med mig Linda. Min läkare sa att cancern hade kommit tillbaka och att den muterat och blivit värre och elakare. Jag kommer nästan inte ihåg något från detta men Linda ställde frågor, säger Nicklas.

Läkaren sa att de hade en plan, att de den här gången skulle ge honom cellgifter och att de skulle göra allt de kunde för att göra honom frisk, berättar han. I början av oktober 2019 fick Nicklas vid sex tillfällen cellgifter varannan vecka i Västervik. 

– Det gick hyfsat bra men jag var väldigt trött och lite illamående efteråt. Jag har haft bra blodvärden hela tiden och min kropp svarade bra, säger han. 

Avslutningsvis åkte Nicklas till Linköping där han skulle få sin sista och absolut största cellgiftsbehandling som skulle kräva att han lades in en månad. Under en vecka mådde han riktigt dåligt fysiskt och innan han åkte kände han stark oro.

– Jag visste inte om jag skulle komma hem igen, jag hade den känslan men jag sa till barnen att vi ses igen. I Linköping var jag helt isolerad men vid några tillfällen kom några kompisar och min guddotter och hennes mamma och hälsade på vilket betydde mycket, säger Nicklas. 

Trots att Nicklas cancer var av en aggressiv form så var läkarna hela tiden positiva. När Niklas hade klarat av den sista behandlingen var tanken att han skulle bo hos sin mamma den första veckan för att inte utsätta sig för eventuella dagisvirus. Men så kom corona och en vecka blev tre veckor.

Idag mår Nicklas relativt bra men är ännu inte friskförklarad.

– Kroppen blir starkare men samtidigt går det bakåt också, jag kan vara vresig, arg och trött, humöret kan gå mycket upp och ner. Jag kommer troligtvis vara trött ett år framöver, säger han. 

Niklas är tacksam över den hjälp han haft genom åren av sin mamma Bibban, hans fru Lindas mamma Essa och Lindas syster Maria med familj. Något som också varit viktigt för Nicklas är den öppna dialogen. Att inte hålla uppe en fasad som inte är verklighetsförankrad. 

– Jag mår bra av att prata om detta och jag tror att jag genom att göra det kan hjälpa andra, säger Nicklas.