”Jag har inte tagit ett bloss sedan sluta-röka-kursen på jobbet 1993. Jag är dig evigt tacksam”.
Sådana meddelanden kan Inger Sand få i mobilen. Eller en kram på stan. En ”dagens ros” i tidningen från någon som haft en kul eftermiddag när hon föreläst om humorns kraft.
– Klart att jag blir jätteglad. Och varje gång jag får höra att folk mår bra ett träningspass jag haft så får jag ett dopaminpåslag som varar i två dagar. Det är en boost att kunna ge andra en kick, säger hälsoprofilen som ägnat sig åt allt från rehabilitering av långtidssjukskrivna, kostrådgivning och träning till det senaste inom personlig förändring med NLP, neurologiska nivåer. ”Vimmerbys Susanne Lanefelt”, har en del kallat henne.
Inger Sand är av sorten ”när livet ger dig citroner – gör lemonad”. Att hon skulle jobba med fysisk och mental hälsa på det sätt hon gjort i drygt 30 år var ingen självklarhet. Hon fick en kick när hon fick sparken.
När beskedet att vårdavdelning 1 på Vimmerby sjukhus skulle läggas ner kom 1993 chockade det Vimmerbybor och personal. Inger Sand, undersköterska på kirurgen, var en av de som fick gå, efter 22 år. Men hon vände frustration till chans, vägrade att använda uppsägningstiden på ett år till att ”lära upp den som skulle ta över mitt jobb” och kom med ett motdrag – hon ville utbilda sig till friskvårdskonsulent och jobba med rökavvänjningsprojekt via landstinget. Så blev det – och det blev starten på en ny karriär.
– Så här i backspegeln tycker jag det är skitroligt att jag fick sparken. Jag tvingades tänka i andra banor. Så har jag haft lite tur, också. Efter det där vägskälet har jag aldrig behövt söka ett jobb, och det jag har gjort har känts meningsfullt och kul.
Hon blev hälsoplanerare med ansvar för flera kommuner i Kalmar län, headhuntades senare till ett företag med fokus på företagshälsovård där hon blev platschef och de sista 12 åren innan hon blev pensionär 2022 jobbade hon för Benchmark Group i Västerås med coachning och utbildning. Via det egna företaget Hälsokicken har hon målat med breda penseldrag, föreläsningar och hälsotester, rådgivning och grupper i livsstilsförändring.
Det där med pensionär får man ta med en nypa salt.
Just nu är hon i full gång med en ny grupp i mental träning och är sugen på att se om det finns några som vill haka på det växande fenomenet tantparkour i Vimmerby. Hon föreläser ofta. Hon leder inte längre fem träningspass i veckan, men två. Jobbar då och då på Sandströms, bakom disk och som modell i liveshopping.
– Jag älskar kläder. Och jag njuter av att få mer tid över för barnbarnen, vi gör ofta små filurturer. Det kan räcka med att packa en ryggsäck och ge sig ut i skogen, gå på fik eller åka iväg någonstans.
Har det varit jobbigt att vara Inger Sand ibland?
– Aldrig påträngande besvärligt, kanske när det var som mest intensivt och jag syntes ofta i tidningen och det var väldigt mycket tobak och kostråd. Då kunde det hända att folk kikade ner i kundvagnen när jag handlade eller någon fällde en kommentar om de träffade mig på Systembolaget. Men det kunde jag skoja bort. ”Va? Är inte det här hälsokostbutiken?”
Hon, som motionerat, idrottat och förespråkar daglig rörelseglädje hellre än det fyrkantiga "fysisk aktivitet", fick plötsligt känna på hur det är att inte kunna röra sig. För några år sedan kom värk och stelhet smygande, satte sig i höfter, lår och axlar. En dag kunde hon inte föna håret. Hon fick inte upp armarna. Knyta skorna gick inte heller.
– Duktiga läkare hittade ganska snart vad det var, jag hade åkt på muskelreumatism. Jag fick äta en hög dos kortison ungefär ett år och sedan trappa ner sakta, sakta. Men det tog nästan två år innan jag kunde träna, så jag köpte en elcykel för att jag skulle få igång kroppen på morgonen. Jag åkte runt stan, i början kunde jag bara hålla ett styre i taget, men trampa med höfter och ben gick ganska bra om jag hade hög hjälpmotor på. Jag hade som motto att "ta bort så mycket el du kan nu". Och jag insåg att jag nog är ganska anpassningsbar. Men jag visste också att det skulle ge sig och läkaren sa att det bara krävdes tålamod. Så då köpte jag ett hekto på apoteket. Det är receptfritt.
Låter nästan som du gått din egen kurs i mental träning?
– Jag har lärt mig jättemycket, inte bara av mina högskolepoäng utan av mötet med människor. Jag är nyfiken på människor, hur de tycker och tänker.
Vad är det som gör att vi har så svårt för att ändra på vårt tänk?
– Vi målar upp hinder inom oss och saknar en klar målbild. Jag läste för idrottspsykologen och professorn Lars-Erik Unestål i Örebro i tre år och har tagit till mig mycket av hans arbetssätt. Han sa alltid att man måste ha en minnesbild av sin framtid för att lyckas. När jag träffar människor ser jag ganska snart vilka som kommer att fixa det och det är de som kan skapa en klar målbild.
Är det så enkelt?
– Nej, det är inte så enkelt. För många funkar det så att när du kört i diket säger du "det gick inte den här gången heller så nu ger jag fasen i det här". Samma vad det än är, gå ner i vikt, sluta röka, börja träna. Vi är rädda för att göra fel, men måste lära oss att se våra hinder, lyfta dem och göra om och göra rätt.
Vad slarvar du själv med?
– Hur lång tid har du? Vi äter bra, men det är väl sötsuget, säger hon och pekar med foten på en prasslig påse under soffbordet.
Å andra sidan kompenserar hon, om stegräknaren visar 1 600 steg är det alldeles för lite. Det är bara att ge sig ut och traska ihop de 8 000-10 000 hon har som dagligt mål.
– Det ska inte vara svårt. Tänker man vardagsmotion kommer man långt och man ångrar aldrig en promenad. Och det finns de som tränat sig i bra form bara med "Hemmagympa med Sofia".
Hur länge ska du hålla på, vad är din egen målbild?
– Nu vill jag bara göra sånt som är roligt. Jag vill fortsätta köra pass, där jag får ut rörelseglädje till andra i kombination med musiken. Och när pensionärsföreningar och andra ringer om föreläsningar då kan jag inte säga ifrån. Ibland säger jag att jag var hos er förra året, men då får jag snitsa till något nytt. Nu brukar jag prata om tankens kraft. Och dra lite vitsar. Det uppskattas.
I en intervju jag gjorde med dig 1997 visade du att du kunde stå på händerna. Kan du det fortfarande?
– Det kan jag. Om jag har en vägg bakom. Folk brukar förresten fråga mig om jag aldrig gått in i väggen. Då brukar jag säga "nä, men dörrposten, kanske". Jag tror det är bra att vara lite lat också, att måna om sin egentid. Där blir man kanske lite klokare med åren.