"Även fast man tänker många gånger när man är mitt i det ”varför skrev jag en historisk roman? Det är ju så jobbigt”, så är det samtidigt väldigt kul och tacksamt", säger Rebecka Fredriksson.
– Jag hade alltid drömt om att bli författare men hade tänkt att jag måste ha lite livserfarenhet först. Jag hade på något sätt satt en gräns för mig själv att jag skulle bli 30 innan jag kunde skriva en bok, berättar Rebecka Fredriksson under vår promenad genom Djursdala.
Hon är född i Dalarna, men när hon var barn flyttade familjen till Vimmerby. När hon blev myndig flyttade hon hemifrån och utbildade sig till journalist vilket hon jobbade som på västkusten där hon bland annat bott. För 13 år sedan flyttade hon och familjen tillbaka till Vimmerby kommun och till Djursdala.
– Jag började inse att det var en svår karriär att ge sig på, att jobba som journalist. Jag bestämde mig för att sluta som journalist och skulle satsa på skönlitteratur istället. Då skrattade folk lite och tyckte ”hur ska det gå?”.
Hon gick en kurs i att skriva barnlitteratur och kort därefter gavs hennes första bok ut. Det blev en ungdomsroman som heter "Ska vi slå vad". Tanken var att det skulle bli en uppföljare, men Rebecka körde fast och fick lägga det åt sidan. Då dök istället historien om Lilly Gustafsson, missionären från Djursdala, upp.
– Jag skulle bara skriva en liten artikel om detta, men när jag började fråga runt lite så visade det sig att det var en helt fantastisk historia som bara knockade mig.
Resultatet blev slutligen en hel biografi; "Brev från Syster Lilly". Rebecka är nu igång och skriver två böcker – den här gången blir det i genren historisk roman.
– Jag har tagit mig lite större friheter den här gången. Det var en sån sak som jag kände när jag skrev om syster Lilly, att många gånger så kan man verkligen föreställa sig precis vad hon måste ha känt och tänkt och sådär, men så får man inte skriva det. Därför var det roligt att få gestalta lite mer i den här boken.
Hon är än så länge hemlighetsfull om vad det handlar om. Men hon avslöjar att det handlar om en historisk händelse under 1800-talet.
– Jag har valt ett kvinnoperspektiv på den här historien. Jag har valt en person som fanns i historiens centrum, men som det inte berättas så mycket om i källorna. Personerna runtomkring är väldigt dokumenterade, men inte just den här kvinnan som ändå verkligen är med i allting som händer. Hon blir en bra berättare känner jag.
Historien delas upp i två böcker och första delen beräknas att ges ut till jul i år.
"Det är verkligen jättemycket research, samtidigt så är det roligt. Men visst man nördar in och till slut vill man att nästan allt ska vara korrekt och kan lägga så mycket krut på något som bara blir en mening i boken. Men det ger ju samtidigt input till historien, så det är en växelverkan – romanen utvecklas också genom att man får reda på mer detaljer om hur det faktiskt var", säger Rebecka om arbetet med den historiska romanen.
Rebeckas gudstro och engagemang i Betel betyder mycket för henne och hennes skrivande.
– Jag har väldigt svårt att tro att jag kunnat skriva några böcker överhuvudtaget om jag inte hade haft Betel och den gemenskapen som man har i församlingen, att man vet att de alltid stöttar och ber för mig och alltid finns med där i bakgrunden på något sätt, säger hon och fortsätter:
– Min tro betyder att jag vågar ge mig på såna här galna projekt, för jag vet att i slutändan så ligger det inte i min hand utan i Guds hand.
Gudstron blev extra viktig under 2015 för Rebecka.
– Livet var jättetufft på många sätt; skolan var nedläggningshotad och sen var det turbulens på mitt jobb och det var en fruktansvärt tuff tid. Om jag inte hade haft min tro då så hade jag nog inte trott att det skulle lösa sig. Om man ska se statistiskt eller realistiskt på det så skulle det ju inte gå, men Gud är god.
På promenad i Djursdala.
Till vardags jobbar hon som studie- och yrkesvägledare på Vimmerby lärcenter.
– Jag älskar den arbetsplatsen och tycker att det är det mest spännande stället man kan jobba på i Vimmerby. Det är så roligt med alla olika livsöden och människor man möter, från alla olika håll.
I slutet av mars fyllde hon 40 år och det känns bra tycker hon.
– Jag tycker att det har varit spännande de första 40 åren och jag tror att de 40 som förhoppningsvis kommer så känns det som att de kommer bli minst lika spännande.
Istället för en stor fest som hon planerat för länge fick det bli firande med familjen och en insamling till ett projekt mot människohandel. Hon hoppas på att kunna ha en stor releasefest när nya boken släpps i stället. Att ha gäster är något som Rebecka gillar och saknar.
– Jag tycker jättemycket om att ha gäster, det är det som jag saknar mest nu i pandemin. Men jag är väldigt kvällstrött – folk som känner mig kanske skrattar lite nu, för jag går ofta och lägger mig medans gästerna fortfarande är kvar.
