Det är nu ungefär 15 år sedan som Viktor Englund gick ut elprogrammet på Västerviks gymnasium och började jobba som elektriker. Efter ett par år i branschen reste han och några vänner till London.
– Det var mest en ungdomsgrej. Vi var där i knappt ett halvår och jag jobbade som barista.
Efter resan bestämde sig Viktor för att läsa vidare och för att komma in på universitet eller högskola krävdes komplettering av ämnen och betyg.
– Det var under lektionerna i historia med Olof Nimhed, som jag verkligen blev intresserad, på riktigt. Jag kände att det var historia jag ville fördjupa mig i.
När betygen var klara sökte Viktor till Högskolan i Kalmar och programmet Kultur och samhällsanalys. Det sista året som student spenderade han i Lund där han slutförde sin mastersexamen.
– På loven, under tiden jag pluggade, jobbade jag inom kriminalvården på Anstalten norra i Västervik. Under en praktikperiod på Västerviks museum var jag med och byggde upp en utställning om Kriminalvårdens historia.
Det var dessa erfarenheter som gjorde att Viktor valde fängelser som sitt forskningsområde. Han sökte forskartjänst vid Uppsala universitet och påbörjade sin avhandling som skulle få namnet "Fångsamhället som inte skulle finnas".
Avhandlingen behandlar fängelsesystemet i Sverige åren 1890 till 1920 med fokus på fången. Vid den tiden tillämpades Philadelphiasystemet, ett regelverk som handlade om att fångarna skulle hållas helt isolerade. Den här metoden startade i mitten på 1800-talet då Sverige började bygga fängelser i större skala, men det var först i slutet av 1800-talet som den togs i bruk fullt ut.
– Man ville reformera individen och göra den till en duglig medborgare genom kristendomen och total isolering. Tidigare handlade det om kropps-, skam-, och dödsstraff.
För att få svar på frågorna hur fångarna påverkades och hanterade den destruktiva miljön med isolering och monotoni studerade Viktor gamla dokument från fängelserna.
– Jag har försökt att hitta källor för att komma åt hur verkligheten såg ut. Bland annat finns det protokoll som upprättades i samband med att fångar begick förseelser.
För att bryta isoleringen hittade fångarna olika sätt att kommunicera med sina medfångar. Ett exempel är skrivna meddelanden som på påhittiga sätt skickades mellan fångarna. Ett annat är knackspråket där knackningar stod för bokstäver och ord.
– Man kan se att det här utvecklade en vänskap som hade oerhörd betydelse. Fångarna fick en identitet, kunde dela med sig av problem och skämta med varandra. Mänskliga behov helt enkelt.
Genom kommunikationen lyckades fångarna skapa ett samhälle inom fängelset som egentligen inte borde ha funnits. Andra sätt att ta sig ur isoleringen, eller kanske få möjlighet till ett fönster i ögonhöjd, var att simulera sjukdomar eller skada sig själva.
– Genom forskningen får vi en bättre förståelse för vår samtid. Resultatet har jag använt i föreläsningar, bland annat på Kriminologiska institutionen i Stockholm.
Det var i november förra året som Viktor lade fram sin avhandling för granskning. Efteråt var det stor fest.
– Det var kul att få försvara sitt arbete på disputationen. På festen kom kollegor, familj och vänner. Det kändes lite extra speciellt att min lärare i historia från Västervik, Olof Nimhed, närvarade.
