– Det roligaste är att blanda alla sina världar. Då får man ut mest av livet, säger Ann-Louice Dahlgren.
Hon är regelbundet på den lilla gården strax utanför Flohult, Tuna, där hon växte upp och drömde om stora världen.
– Jag rattade in Radio Luxemburg på kvällarna och siktet var inställt på att se världen, minns hon.
Direkt efter humanistisk linje på Stålhagsskolan i Hultsfred gick flyttlasset. Först till London för att plugga. Sedan Heidelberg i Tyskland, tillbaka till London för dramasstudier följt av Lunds universitet. Därefter följde arbete i Stockholm som TV-journalist. Först på SVT, bland annat på kulturprogrammet Nike.
– Pappa tyckte det var kul när jag fick kontorsrum mellan Hatte Furuhagen och Arne Weise på SVT.
Efter rollen som marknadschef på ett dot.com-bolag i början av 2000-talet kände hon att det var dags att lämna Stockholm och begav sig till Rom.
– Då kände jag inte någon där och kunde inte heller språket.
Den italienska sejouren kom att bli mångårig. En språkförbistring hos en sekreterare skulle komma att leda till jobb som nöjesreporter på public service radio- och TV-bolaget RAI i Rom.
– Personalchefen trodde att jag fått ett bokat möte för att intervjua honom. "Nej, sa jag, jag tänkte mig en anställningsintervju!" Smart och målmedvetet tyckte han och gav mig jobb.
Hon fick uppdrag att bevaka filmfestivalerna i Cannes och Venedig.
– Då upptäckte jag Hollywoodvärlden och att det inte var så svårt att få kontakt med agenter och filmstorheter.
Hon klev rakt in i den världen och jobbade snart som filmpublicist och projektledare för både nordiska och italienska filmlanseringar på de stora filmfestivalerna.
Som nöjesreporter fick hon uppdraget att intervjua Anita Ekberg, känd som svårintervjuad bland italienska journalister.
– När jag presenterade mig på en presskonferens i Rom sa hon något spydigt och jag svarade i samma ton. Det var hon inte van vid och tyckte det var roligt. Hon bjöd in mig på lunch och det blev början på en lång och mycket nära vänskap.
Ann-Louice var ofta hemma hos Anita Ekberg i villan utanför Rom, där hon till och med hade ett eget rum.
– Anita var hemkär, en bra söndagseftermiddag för henne var att krypa upp i sängen, äta kakor, dricka mjölk och se på ”Walker, Texas Ranger” med Chuck Norris, självklart dubbad på italienska.
Anita Ekberg och Ann-Louice Dahlgren reste på flera uppdrag tillsammans världen över. Resor som alltid var fyllda av anekdoter då Anita var en ”queen of one liners”.
– Det var mycket sorgligt när Anita dog. Min son föddes på måndagen och Anita gick bort på söndagen i samma vecka. En låga tänds, en annan släcks. Jag medverkade i TV 4 Nyhetsmorgon och försökte teckna ett rättvist porträtt. Hon var mycket mer än divan. Hon hade ett starkt rättspatos och ett stort hjärta.
Ett annat lyckat möte är när Roman Polanski ringde och hon trodde det var en busringning.
– Men det var verkligen han och han ville ha med mig i ett filmprojekt om Pompeji baserat på Robert Harris bästsäljare. Jag hade tidigare jobbat med Polanskis production designer Allan Starski, som bland annat fått en Oscar för ”Schindlers list,” och han hade sagt till Polanski att ”henne måste vi ha med”. Det är det största filmprojekt jag varit involverad i. Man kan ha många åsikter om Polanski, men han är en otroligt stor konstnär.
På den vägen är det. Hon radar upp stora filmer och kända skådespelare och regissörer som hon arbetat med när filmer ska spelas in eller lanseras. Cate Blanchett, Stanley Tucci, Sigourney Weaver, Pernilla August, Noomi Rapace, Mikael Persbrandt och Stellan Skarsgård är några namn som nämns.
Men Ann-Louice ägnar sig förstås inte bara åt film och internationella filmfestivaler utan har efter tiden på UD haft uppdrag för EU-kommissionen som Program Manager för Europaåret för kulturarv, hjälper myndigheter med förändringskommunikation, skriver böcker, artiklar och producerar tv för svenska och internationella medier.
Nyligen hade Zlatan-filmen världspremiär på Roms filmfestival och då stod Ann-Louice för många av kringarrangemangen.
– Tyvärr låg jag sjuk hemma i Stockholm men det fungerade bra att rodda allt med mina kontakter i Italien telefonledes. För någon vecka sen var jag i Rom med dokumentären "Världens vackraste pojke", som jag jobbat med de senaste fem åren. En rörande skildring av skådespelaren Björn Andrésens liv som genom sin roll i ”Döden i Venedig” utnämndes av regissören Luchino Visconti just till världens vackraste pojke. Filmen var invigningsfilm på Nordic Film Fest, en festival jag var med och grundade för tio år sedan när jag var kulturattaché vid ambassaden i Rom, säger hon.
Ett annat projekt hon då sjösatte var till exempel den årliga traditionen av att en svensk luciakör framträder i samband med mässa i Peterskyrkan och även flera andra publika nedslag i Italien.
Du lever mitt i det här glassiga intensiva livet som många kanske drömmer om, vilka avigsidor ser du?
– Men nej, inte är det glassigt! Det handlar ju om marknadsföring, varumärken och lanseringar – och bakom ligger hårt strategiarbete. Avigsidor finns i alla branscher, men ju högre nivå det handlar om desto större krav ställs. Sverige är fortfarande ganska förskonat på den fronten, vi är lite för få inom de sektorerna, alla känner alla och håller god ton.
Hon avslöjar att Småland och skogarna ofta är en nyckel för henne även internationellt.
– Att prata om natursköna småländska skogar har alltid visat sig vara en bra ice-breaker. Sådan exotism är man inte så familjär med i Hollywoodsammanhang och det till hjälper till att sänka garden.