Georg Örn skrevs ut från Sankta Gertruds flera gånger under åren, men han kom alltid tillbaka.
Georg Örn föddes den 13 augusti 1884 och lämnades som ettåring på Allmänna barnhuset i Stockholm. Innan Georg skulle fylla 2 år utlämnades han till två barnlösa fosterföräldrar som bodde på en arrenderad gård i Ukna.
När Georg skulle fylla 17 år verkade fosterföräldrarna vara rädda för Georg. Han var redan lång, stor och stark – vilket han senare i livet kom att bli igenkänd för. Det beskrivs att Georg vid denna ålder "trilskades", vilket ungefär betyder att han stretade emot när han blev tillsagd att jobba. Fosterföräldrarna ordnade då så att Georg togs in på Västerviks Hospital.
I ett intyg från den 20 januari år 1912, skrivet av provinsialläkare Per Tham, beskrevs Georg vara sinnessjuk och i stort behov av vård på hospital.
I intyget skrevs bland annat att Georg lätt blir ond då han får tillsägelse att arbeta. Han beskrevs som sluten och folkskygg men hade dock inga sinnes- eller tankevillor. Han ska inte heller haft benägenhet till våldsamhet, mord eller självmord.
Ur en journal framkommer att Georg Örn kom till Västerviks Hospital den 24 februari 1912 och vid det tillfället beskrevs han som foglig och lugn. Georg ville helst sysselsätta sig med läsning och göra nytta.
Att han gjorde nytta för sig under alla kommande år kan Stanley Ahl, som jobbade i personalen, vittna om.
Stanley beskriver Georg som Sankta Gertruds egen hustomte och berättar om ett möte en sen natt 1955. Stanley var vid tillfället 17 år och satt ensam i ett dagrum när det plötsligt kommer in en jättelik figur in och pekar på Stanley och säger: "Ja du pojk! Jag finns här i huset bredvid om det är något!"
– Det var Georg som gick sin nattrunda. Hade jag inte känt igen Georg hade jag väl kissat ner mig, berättar Stanley.
Några månader efter att Georg kommit till sjukhuset fick han permission till hemmet i Ukna. Permissionen ägde rum den 1 augusti och den 29 augusti skrevs han ut.
Men, när Georg kom till föräldrahemmet blev han "häftig och våldsam" mot fosterföräldrarna och han skrevs återigen in på sjukhuset.
– Vi skickade hem honom några gånger, men han ville inte vara hemma. Han ville vara här, berättar Stanley Ahl om Georg.
Det verkar som att sjukhuset kom att bli mer av ett hem för Georg än vad fosterhemmet någonsin var.
Under sin tid på Sankta Gertruds sjukhus jobbade Georg Örn som bakåkare på en lastbil som åkte in till stan i Västervik för att hämta olika varor. I varje hand ska Georg ha burit en stor dunk med mjölk.
– Många av de intagna var tillgångar på sjukhuset och vi hade inte klarat det utan dem, berättar före detta vårdarna Stanley Ahl och Roger Eriksson.
Han handlade också smått och gott och sålde i en kiosk på sjukhusområdet, både till andra intagna och personal. Georg kom att bli ett känt ansikte även för folk i stan. En boende på Torggatan har berättat att hon minns hur lastbilen och Georg kom till Grönsakstorget varje dag.
Georg Örn hade denna postväska när han åkte och samlade post.
– Det var en mycket trevlig man, han var mycket snäll och hjälpsam, säger Stanley Ahl om Georg.
Stanley berättar om en gång då en vårdares barn var lämnat i en hage på gården. Efter en kort stund ringde det på dörren till barnets mamma, och där stod Georg med barnet i famnen. Georg tyckte inte att barnet skulle vara ensamt på gården.
När sjukhusets lastbilar försvann fick Georg börja åka med postbilen istället. Vid arbetet hade Georg en signifikant väska som han samlade post i. Men 1961 fick Georg en lätt stroke, som fick stora konsekvenser – och i förlängningen kom att bli hans död. Doktorn gjorde nämligen bedömningen att han inte längre skulle kunna bära. Detta innebar att han inte längre kunde åka med som bakåkare på lastbilen.
Samma dag som Georg inte fick åka med postbilen stod han länge och tittade efter den. Därefter försvann Georg från sjukhuset, han tog beskedet om att han inte fick arbeta så hårt att tog livet av sig. En vecka efter händelsen hittades kroppen i Gamlebyviken.
– Alla människor behöver känna sig behövda, säger Roger Eriksson.
Livet fick ett tragiskt slut. Även om ingen säkert kan säga hur han faktiskt mådde, verkade det som att han var någorlunda tillfreds med tillvaron på Sankta Gertruds. Man tror att Georg kanske såg sig själv mer som en anställd än som en patient. Dagen han tappade sitt syfte rann också livslusten ur honom.
Det sas att Georg Örn hade med sig 30 000 kronor i ett vaxduksfodral och fickorna fulla med enkronor när han dränkte sig. Vaxduksfodralet med pengarna hittades dock aldrig.