På Erikshjälpen hittade Boris den sociala gemenskapen han längtat efter.
Boris tar emot oss med det där vänliga leendet som bländar alla fyndtokiga återbrukare i kassan på Erikshjälpen.
– Jag är 37 år, men jag brukar sova i kylskåp, säger han skämtsamt och syftar till sitt välbevarade yttre.
Han förklarar att han fick sitt smeknamn för att svenskan saknade det rätta uttalet för hans namn.
– Vi har nästan 32 språk där jag kommer ifrån. Men i det anglosaxiska språket är det svårt att uttala mitt namn, så här kallas jag för Boris, säger han.
På Erikshjälpen har Boris hittat ett sammanhang där han kan förena sitt intresse för språk, kultur, och gamla saker.
– Jag älskar att kolla på gamla platser, gamla bilder, gamla saker. Jag älskar att prata med gamla människor och lyssna på deras historier. Det är därför det är så bra att jobba på Erikshjälpen! Säger Boris.
På Erikshjälpen förenas Boris passion för gamla saker och gamla historier.
Till en början var det lite nervöst att stå bakom kassan, men han lärde sig snabbt.
– Först sa jag nej, jag kan inte, det är jättesvårt. Min kollega bredvid mig hjälpte till i början, men bara efter en stund smet hon iväg för att hämta ett glas vatten och kom inte tillbaka. Jag stod där själv hela eftermiddagen! Men det gick bra, hon kanske gjorde det med flit, säger Boris.
Boris tycker att det är människorna som är det bästa med Erikshjälpen.
– Jag pratar med dem och skojar. Jag känner alla i affären och alla hälsar på mig, säger han.
2014 kom Boris till Hultsfred efter att ha flytt krigets Afghanistan. Efter fyra år i asyl fick han äntligen sitt uppehållstillstånd. Boris är väldigt social och tycker om att umgås och prata, men första tiden i Sverige var det svårt att hitta sociala träffpunkter.
– När jag kom till Sverige ville jag genast lära mig svenska. Jag började gå till språkcafeét, men det var inte så ofta. Jag hade mycket tid över och ville engagera mig mer, och då sa Anders och Maria på språkcafeét att jag kunde komma till Erikshjälpen, säger Boris.
Barialy Rahmanis kom till Hultsfred 2014 efter att ha flytt krigets Afghanistan. Nu har han hittat hem i Vimmerby.
Eftersom att konflikterna i Afghanistan gjorde det omöjligt för Boris att stanna kvar, ser han fram emot att äntligen studera.
– Jag älskar mitt land, men där finns det 40 år av krig. Därför kunde jag inte fortsätta studera där. Men jag vill här. Nu är det förbjudet för kvinnor att studera i mitt hemland, det är stora problem, säger han.
Boris har fortfarande vänner kvar i Afghanistan, men familjen som finns kvar – hans bror, bor i Tyskland.
– Jag var och hälsade på honom 2019, men sedan har jag inte kunnat. Det har varit pandemi och jag har varit upptagen med arbete och studier, säger Boris.
Boris är duktig på att hålla sig sysselsatt. Utöver arbetet på Erikshjälpen har han dessutom jobbat i hemtjänsten i Tuna och Vimmerby, tränat judo i Västervik och firar två år med körkort nästa månad. I höst ska han plugga svenska A, engelska 5 och matte på lärcentrum.
Boris är på Erikshjälpen tre till fyra dagar i veckan, men till hösten kommer han ägna mer tid åt sina studier.
– I framtiden vill jag bli tandhygienist, så jag kämpar lite, säger Boris.
Trots att han tentade av svenskakursen på SFI på bara halva tiden är han lite nervös inför höstens kurser.
– Jag klarade SFI på ett år och en månad, vanligtvis tar det två år. Men det här är svenska A!
Men Boris har ett speciellt knep för att lära sig.
– Jag brukar fråga mycket. I Afghanistan har vi ett uttryck “Om du inte förstår, kan du ställa frågan flera gånger. Det är inget problem, bara du vet – det är bara ett problem om du inte vet.”
När Barialy "Boris" Rahmanis hamnade bakom kassan efter några månader på Erikshjälpens sortering var det mycket att ta in, men det gick snabbt över. Nu är det svårt att tänka sig Erikshjälpen utan Boris vid disken.