Alf Hörberg kommer fortfarande ihåg välbehaget och gåshuden på kroppen när han hörde musikkåren spela i fjärran på 1 maj. Nörd? Ja, erkänner han. Och så har det förblivit. "Jag lever ett lyckligt liv och fick möjlighet att förverkliga det jag var bra på som barn – musik", säger han inför sitt Vimmerbybesök.
Det var föräldrarna som tidigt upptäckte att Alf hade ett djupt intresse för musik. De musicerade inte själv, huset var tomt på instrument, så musikintresset var liksom inget som gick i arv. Men det hindrade dem inte från att backa upp sonen, så han fick ägna sig åt det han ville.
– Jag kommer fortfarande ihåg välbehaget och gåshuden på kroppen när jag hörde musikkåren spela i fjärran på 1 maj. Vi stod först på balkongen i Stjärnhusen och lyssnade, så tvingade jag ut farsan att gå med i tåget och lyssna på konserten i sjukhusparken, som fanns på den tiden.
Det var nästan en euforisk upplevelse, minns han och fortsätter med att både ställa en fråga och besvara den:
– Nörd? Ja, erkänner han. Och så har det förblivit. Jag lever ett lyckligt liv och fick möjlighet att förverkliga det jag var bra på som barn – musik.
Hur ser du på återväxten i dag, inom orkestrarna?
– Nu för tiden är det brist på blåsmusiker, alla som får jobb i orkestrarna i dag kommer från andra länder, det finns nästan ingen återväxt i Sverige överhuvudtaget. Mycket beror det på att musikskolor läggs ner runt om i landet, det tycker jag är synd.
– Förr ansågs musikskolan minst lika viktig som att barn vill hålla på med idrott. Valmöjligheten måste finnas, alla barn kan inte gå på hockeyträning, utan många vill sitta och spela gitarr, klarinett eller sitta vid ett piano och vara kreativa.
Alf Hörberg var bara sex år när hans pappa tog med honom till musikkårens ledare Ernst Rundgren för att fråga om han kunde ta hand om sonens musikintresse.
Han spelade blockflöjt ett år, innan Rundgren föreslog klarinett. Och blott åtta år gammal fick han spela med sina idoler, Vimmerby Blåsorkester.
– Så småningom inrättades Musikskolan och jag fick börja spela mer regelbundet en-två gånger i veckan. Vi spelade också orkester och i olika ensembler, berättar Alf Hörberg när Vimmerby Tidning når honom på telefon på jobbet på Konserthuset i Stockholm, där han bott sedan studierna på Musikhögskolan inleddes 1978, efter fem år på Framnäs Folkhögskola i Piteå.
Alf Hörberg berättar om Arne Hjertberg, som var lärare i flöjt och violin, om hur han samlade de mest intresserade runt sig för att spela av ren lust och om hur han packade in musikelever i sin Amazon och körde i ett sträck till just Piteå, för fyra veckors sommarkurs som Alf deltog i varje år sedan han var tolv.
Alf Hörberg tvekar inte, utan menar att just det var en upplevelse som kom att bestämma resten av hans och ytterligare fyra grabbars liv.
– Alla vi har sedan ägnat oss åt musik professionellt, tillägger han.
Alf Hörberg är klarinettist i Kungliga Filharmonikerna. Han har turnerat utomlands i många år och spelat på världens största scener. Nu kommer han till Vimmerby, för att ge en konsert i Kulturskolans aula på söndag.
Personligen har han haft förmånen att få turnera utomlands i många år och spela på världens största scener, såsom Carnegie Hall i New York, Musikverein i Wien, där nyårskonserten sänds ifrån, och Operahuset i Sydney, bara för att nämna några.
Kontrasten blir stor när Alf Hörberg kommer hem till sin barndomsstad för att ge en konsert i Kulturskolans aula på söndag under rubriken "Beethoven och Brahms" med Alf Hörberg, klarinett, Josep Castanyer Alonso, cello och Darya Tchaikovsky, piano. Arrangerar gör Sevedebygdens Musikförening och Länsmusiken.
Vad tänker du om att spela på hemmaplan?
– Jätteroligt. Det ska bli fantastiskt kul, det har inte hänt så många gånger, säger han och räknar till fyra genom åren.
– Så, jag är glad jag blev tillfrågad. Jag vet inte vem som kläckte idén, men som sagt, det ska bli jättekul.