I en liten byggnad finns minnen kvar från resan och samarbetet, med Astrid Lindgren. Till vänster om henne på bilden står Robert, då i ganska unga år. En gosse som inte var helt olik Emil, tyckte den världsberömda författaren.
En kylig aprildag strax innan påsk träffar Vimmerby Tidning Robert Soowik på det som har varit Smålandsbyn. Anläggningen byggs nu om till personalbostäder för Astrid Lindgrens Värld.
Här kom barnfamiljerna att trivas genom åren. Familjen Soowik lyckades förvandla den förfallna mangårdsbyggnaden Storholmen, där Astrid Lindgren i barndomen lekte med kompisar, till ett paradis för barnfamiljer att bo på när de var i stan.
Sedan försäljningen av Smålandsbyn blev klar har Robert Soowik haft fullt upp med att tömma anläggningen på inventarier som inte ingick i affären samt börja avveckla byggnader på en arrenderad bit mark alldeles intill.
– Jag har kanotuthyrningen kvar i sommar. Det är skönt, då blir det inte ett så abrupt slut. Det bestämde jag ganska tidigt, berättar Robert Soowik.
Det var när Robert var i unga år som hans far fick kontakt med Astrid Lindgren och hennes välsignelse att bygga upp en sagoby baserad på hennes karaktärer. För Robert innebar det att han tillbringat hela sin uppväxt och liv med Pippi och alla de andra.
– Jag var kanske 5-6 år när Astrid Lindgren kom förbi för att ta en titt på första Katthultsstugan som vi snickrade hemma på Drottninggatan. Då minns jag att hon sa "du är bra lik Emil, du lille gosse". Och det var jag kanske.
När pappa Rein och mamma Ulla-Britt satte igång med Sagobyn, senare Astrid Lindgrens Värld, var han med och hjälpte till så mycket han kunde. Så småningom såldes Sagobyn och de startade Smålandsbyn.
Robert Soowik har alltid älskat att snickra och fixa och är en genuin praktiker. Det var så det kom sig att han hängde på när pappa Rein drog igång det som senare blev Astrid Lindgrens Värld och Smålandsbyn.
Efter grundskolan blev det verkstadsteknisk utbildning. Ett säkert kort för att få jobb i en kommun som Vimmerby med många pressgjuterier. Han jobbade några år på STG och hjälpte föräldrarna på kvällar och helger. Med tiden blev familjeföretaget ett heltidsjobb.
En av gästerna i Smålandsbyn var Börje Salming med familj. Han ringde någon dag innan de skulle komma och presenterade sig som Börje och undrade om de hade något rum.
– Farsan lovade fixa in dem. Det blev rum med enkel standard utan dusch och toa. "Det går bra för mig" hade Börje sagt. När de checkade ut glömde han lämna nyckeln modell större. Efter några veckor kom ett brev med texten "Salming underwear", ett tack för senast undertecknat Börje Salming och så nyckeln, berättar Robert Soowik.
Vad ska du göra när kanotsäsongen är över i september?
– Jag vill jobba med händerna, jag är en praktiker i grunden. Vi får se vad som dyker upp, säger Robert Soowik.
Att vara med Rein innebar inte bara jobb. Med sin pappa fick han smak för att springa. När han var 16 år sprang de New York City Marathon tillsammans. En sportklubb hjälpte dem så officiellt sprang han som en 20-årig italienare eftersom han var för ung.
– Farsan skulle hjälpa mig igenom loppet och vi sprang jämsides tills vi var 100 meter framför mål då jag gjorde världens spurt. Jag vet inte vad som hände men jag måste fått sådan lyckokänsla av att komma till mål på Manhattan att jag bara drog. Det var en upplevelse.
De senaste fem åren har han också hållit på med längdskidåkning för att träna inför Vasaloppet, som han åkt fyra år i rad.
– I år var det 100 år sedan Vasaloppet startade. Jag försökte anmäla mig till det hundrade loppet som körs 2024 men platserna tog slut på ett dygn, berättar Robert Soowik.
Just nu håller han på och tränar inför Göteborgs-varvet.
Robert Soowik framför några av byggnaderna i det som tidigare var Smålandsbyn.
En sista fråga. Hur stavar ni ert efternamn, ibland är det Soovik och ibland Soowik?
– I folkbokföringen står det med v, men min pappa tyckte det var häftigare med w i skolan. Nu skriver han med v men jag har fortsatt med w, säger Robert Soowik, innan vi skiljs åt och han skyndar vidare.