Olle Sandström växte upp i en mjölnarsläkt med tre syskon.
– Pappa drev Mossnäs kvarn. Kvarnen låg i Pelarne socken och bostaden i Södra Vi socken, berättar han.
Själv blev han mjölnardräng upp till 20-årsåldern.
Men epoken med vattenkvarnar kom därefter att dö ut i samband med elektricitetens inträde.
– Då kom bönderna att mala sin säd själv. Att mala vete till bakning var kvar men det lilla kunde man inte leva på, säger han.
Ny tider väntade. 1938 sökte sig familjen till Wallnäs sågverk utanför Mariannelund. Hans far blev maskinist och själv började han bära bräder på sågverket.
Några år senare köpte Wallnäs en grävmaskin och det kom att forma Olle Sandströms fortsatta karriär.
– Av någon anledning valde de mig att köra grävmaskinen, säger Olle Sandström som några år senare startade eget.
Många av hans uppdrag genom åren handlade om att rensa kanaler. Med åtta maskiner och med kapacitet att nå långt ut i kanalerna hittade han en egen lukrativ nisch, då de jobben hela tiden pågick i olika etapper. Som mest var man sju man i företaget.
När han får frågan vad han med facit i hand skulle gett sig själv som livsråd, så säger han "håll dig till grävmaskinerna".
Något han också gjorde till 74-årsåldern innan han trappade ner.
Har du något livsråd till andra?
– Det söker alla men det är så olika hur vi kommer till världen och får leva, konstaterar han men säger att han är bekymrad över klimatet.
– Jag har levt på den tiden då det fanns rena bäckar och kräftor och fisk överallt. Det har gått för långt och det är många som inte vill göra något åt det, säger han.
Han har upplevt en stor förändring i samhället under sin levnad.
Han berättar om farfar "Kalle i Grinderum", som inte tog av sig strumporna efter jobbet i skogen, helt enkelt för att strumporna då hann torka över natten.
– Jag har levt och varit med under den fattiga tiden. Ungdomar idag har det lättare då det är förarbetat med fackföreningar och ett socialt skyddsnät. Man behöver inte svälta ihjäl som förr, säger han.
Vid kriget låg Olle Sandström inne i 500 dygn på Ing 2 i Eksjö. Han levde ett liv i kappsäck.
– 1942 fick vi order om att olika platser från Jönköping till Skåne skulle mineras. Det gjordes också en fullständig minering och det togs fram detaljerade ritningar, så det skulle gå snabbt att göra om, ifall Sverige blev invaderat.
Än i dag kan han visa var och detaljer i konstruktionerna för infrastrukturen.
– Det var ett skarpt läge. Ingen visste om Sverige skulle dras med i kriget. Jag vill knappt uttala Hitlers namn. Det är konstigt att folk kan bli så elaka, säger han allvarligt.
Sedan 1952 bor han i HSB i Mariannelund, som han själv var med och grävde grunden till på just 1950-talet.
– Det var moderna lägenheter som var svåra att få. Det blev stor skillnad för dem som tidigare bott i kyffena vid sulfitfabriken. De hade utedass och där fick man bära in vattnet.
– Med sina 90 lägenheter förflyttades samhället mycket häråt, säger han.
102 år ung bor han fortfarande kvar på andra våningen utan någon hemtjänst.
Livet har gett honom två söner, den ene 80 år i år. Olle Sandströms fru gick bort när han var 85 år och hon ett år yngre. Men han förklarar att han varit förunnad att bli nykär igen.
– Det är bara en plats mellan hennes man och min fru på kyrkogården, säger han om den idag tioåriga kärlekshistorien som för tankarna till filmen "Grabben i graven brevid".
