Hannah Johnsson har aldrig blivit särbehandlad eller upplevt att någon varit taskig. "De kompisar jag har haft har alltid sett till att allt funkar. Fredrik är likadan. Det är snarare jag som tvivlar ibland men allting har alltid löst sig.
Det är en sån där dag när molnen hotar om regn mest hela tiden, men när vi träffas har den sista skuren fått ge vika för solen.
– Jag panikdammsög förut när det regnade, avslöjar Hannah och verkar lättad att vi trots allt kan sitta ute.
Vi slår oss ner på altanen till hyreslägenheten som Hannah Johnsson bor i med sin familj: två barn, en sambo och tre katter. Över de två trappstegen är en ramp monterad, annars finns det inget som tyder på att det bor en rullstolburen i huset.
Hannah fick en ryggmärgsskada vid ett vändningsförsök under förlossningen och har aldrig kunnat gå.
– Jag har inte tänkt så mycket på det, jag har blivit behandlad på samma sätt som mina syskon.
Grundskolan gick hon i vanlig klass och hade alltid många kompisar. Av olika anledningar hamnade hon på en anpassad gymnasieskola i Stockholm.
– I början kändes det läskigt att bara vara med människor som satt, eftersom jag tidigare bara träffat människor som gick.
Under gymnasietiden förstod hon hur annorlunda uppväxt hon själv haft jämfört med många av de andra i rullstol.
– Många hade nog haft överbeskyddande föräldrar. Mina föräldrar var självklart rädda om mig, men de var alltid positiva till att jag skulle göra samma saker som andra. För mig hade det varit ganska mycket party och killar, men där fanns det flera som aldrig haft någon kille.
Det var på skolan som Hannah träffade sin sambo Fredrik. Han jobbade som assistent på skolan.
– I början av vårt förhållande blev han ifrågasatt om han utnyttjade mig för att jag satt i rullstol, men jag kan ju säga ifrån själv om jag inte vill.
Fredrik fick välja mellan jobbet och henne.
– Det är lite kul nu när man sitter här med två barn, 15 år senare, säger hon och formar en lång näsa framför ansiktet.
Den nyinköpta cykelkärran kommer att underlätta utflykterna till badplatsen i sommar, då sonen Frank kan sitta där istället för i mammas knä.
Att skaffa barn var ingen självklarhet för Hannah, men det hade aldrig med hennes handikapp att göra.
– Jag var väldigt anti barn innan, barn som tjöt på tunnelbanan och sådär.
Men så blev Hannah oplanerat med barn, en graviditet som slutade i missfall.
– Efter det var det som att jag inte ville något annat. Då tog det fyra år innan vi fick Aaron.
Under den första bebistiden blev förlamningen för första gången ett hinder.
– Det finns till exempel inga anpassade barnvagnar som man kan köra när man sitter i rullstol.
Hon blev väldigt isolerad och kunde bara vänta på att Fredrik skulle komma hem från jobbet.
– Sen, när Aaron lärt sig sitta, kunde jag ha honom i mitt knä. Jag fäste ett brett bälte om oss båda så han satt fast när vi gick och handlade.
Det har varit speciellt att se barnen lära sig gå.
– Fast att jag vet att min skada inte är ärftlig har jag dragit en lättnadens suck då.
Hannah känner sig delaktig i det som familjen gör trots att hon inte alltid kan vara med. "Barnen vill att jag tittar mycket, man får vara mer närvarande på det sättet." Barnen Frank och Aaron hoppar studsmatta tillsammans med en kompis som bor på samma gård.
Vad gör andra som inte du kan?
– Oj, det är ju massor. Fredrik cyklar ju med barnen, till exempel. Och i simhallen får han göra allt det roliga, som att åka rutschbana.
Känner du dig delaktig trots att du inte kan vara med och göra allting?
– Ja, det gör jag. Men man får vara mer närvarande. Barnen vill gärna att jag tittar mycket när de gör olika saker.
Behandlar de er olika?
– Jag vet inte om de behandlar oss olika för att jag är mamma och Fredrik pappa, eller om det har med rullstolen att göra, men de sticker aldrig ifrån mig. Det är som att de tidigt förstod att med mamma kan man inte göra vissa saker.
– Nu när Aaron är äldre har han blivit väldigt hjälpsam. Jag ber sällan barnen om hjälp, men när Aaron märker att det är tungt i en backe så puttar han på. Frank är tvärtom, han vill nästan alltid sitta i knät som en extra tyngd, därför är cykelkärran en bra investering, säger Hannah och pekar på deras senaste fynd. Med den kommer de lättare att kunna ta sig till badplatsen i sommar.
Enligt mamma Hannah är Aaron väldigt hjälpsam. "Jag ber sällan barnen om hjälp, men när Aaron märker att det är tungt i en backe så puttar han på."
Familjen åker ofta iväg till större städer, Jönköping eller Göteborg. Där är till exempel lekparkerna mer anpassade än i Mariannelund.
– Här fungerar underlaget inte alls för mig. De sa att de skulle anpassa efter några år, men då är ju mina barn för stora för att leka där, säger Hannah och syftar på Tennisparken som renoverades för några år sedan.
Men det är också på andra platser, där Hannah inte är känd, som fördomarna dyker upp. Alla räknar inte med att någon i rullstol kan vara mamma.
– Någon gång ropade butikspersonal till min mamma att hennes pojke glömde något, när det i själva verket var mitt barn, men det skiter jag ju i.
Kan du se några fördelar med ditt handikapp?
– Nej, det här är bara vardagen för en annan. Men de kompisar jag har haft har alltid sett till att allt funkar. Fredrik är likadan. Det är snarare jag som tvivlar ibland men allting har alltid löst sig.
I familjens lägenhet finns inga anpassningar förutom låga trösklar. Hannah gillar att baka och fixar det ändå. "Vi hade inga anpassningar när jag växte upp heller, förutom hiss."
