Hans-Åkes skicklighet att läsa på läppar och hans tal – ”ofta tror folk att jag kommer från Danmark, inte att jag är hörselskadad”– får hjärnan att slå kullerbytta.
Den som inte vet, brukar se ut som frågetecken om han säger ”kan du ta om det där, jag är döv.”
– Det kan hända att de blir osäkra på hur de ska tolka situationen och går därifrån. Men då gäller det för mig att försöka prata på, så vi kan fortsätta kommunicera.
Kommunikation är ett nyckelord i Hans-Åkes liv. Att kommunicera med andra har varit hans strävan sedan barnsben.
Han tror att han haft hjälp av många faktorer. Föräldrar som gjort allt för att han skulle få så goda möjligheter till språklig utveckling som möjligt, en stöttande och förstående omgivning i skolan, i umgänget med kamrater, på arbetet. Och den egna envisheten.
– Det där med att ge upp har inte riktigt varit min grej.
Det dröjde innan den medfödda grava hörselskadan upptäcktes. Hans föräldrar och andra hade trott att han förstod allt. Det var talet som fick mamma att reagera. När hon tyckte att hans yngre syster kommit längre i språkutvecklingen blev hon lugnad på BVC. ”Jämför inte, pojkar är senare”. Men efter fyraårskontrollens andra hörselprov fick han komma till logoped.
– Logopeden tränade läpp- och tungrörelser med honom och att få ”ner rösten i magen”. Vi fick hemläxa och övade flitigt, säger Barbro Frisk, som fortsatte att sjunga och ramsa med sin pojke.
Alla tillfällen till ordförståelse och talträning, i alla tänkbara vardagssituationer, togs tillvara. På 1970-talet var det vanligt att hörselskadade gick i dövskola, men hörselvårdskonsulenten i Linköping hade goda erfarenheter av en familj i Vena som jobbat framgångsrikt med den här typen av träning. Hans-Åke gick i vanlig klass genom från första klass till gymnasiet. Han läste flytande när han började skolan och tiden klasskamraterna ägnade åt lästräning kunde han använda till att förbereda andra lektioner med hjälp av resurslärare.
– Jag har fått mycket stöd under hela min skolgång. Många har engagerat sig i mig.
Hans-Åke har inte lärt sig teckenspråk.
– Jag tror att det finns en risk att man blir isolerad socialt, om man blir bekväm med teckenspråk från tidig ålder och inte kan prata med folk på samma sätt som hörande. Nackdelen är att jag har svårt att prata med döva som använder teckenspråk. Men det går med kroppsspråk, skriva på papper, eller skicka sms.
Många timmar ligger bakom hans förmåga att läsa läpp-, mun- och tungrörelser. Överdrivna munrörelser kan stjälpa istället för att hjälpa. Då är det bättre att prata som vanligt, men lite långsammare. Skäggväxt och dialekter kan också stöka till det.
– Hasse pratar och har lärt sig läppläsa rikssvenska. Ibland ser han inte vad jag säger när jag pratar lite ”bonnigt” och säger saker som ”krösa”, säger Hans-Åkes fru Veronica.
Veronica och Hans-Åke träffades under utbildning 1998. Båda småbarnsföräldrar och singel. Ingen av dem inställd på att träffa någon ny. Men kärleken slog ner som en blixt. Familjerna har jämkats samman och någon skillnad på ”dina och mina” när det handlar om barn och barnbarn existerar inte.
– Vardagslivet funkar som för andra. I början hade jag svårt att komma ihåg att han inte hörde mig när han vänt sig om. Tekniken har gått framåt och det mesta går bra, men jag får hjälpa honom att ringa myndigheter ibland, säger Veronica.
Skype och Facetime, vibrationer och blinkande ljus för väckarklocka, dörrsignal och brandlarm är bra och nödvändiga hjälpmedel. På jobbet används skrivtolk vid gruppmöten och utbildningsdagar.
– Jättebra, det är mycket lättare för mig att hänga med i diskussionen. Annars kanske man inte uppfattar allt och det är frustrerande att få information i efterhand.
Dagens teknik hade hjälpt honom genomföra högskoleutbildningen i företagsekonomi han kom in på. Men då orkade han inte med föreläsningar på engelska i stora grupper.
– Jag har alltid velat framåt, har jag inte varit rädd att kasta mig ut i något nytt. Jag utbildade mig till möbelsnickare, fick mitt första jobb på Polyform, har jobbat med inredning och finsnickeri på Storebro Royal Cruiser, jobbat som operatör på Ljunghälls och nu är jag snickare med inriktning köksmontering på BoKlok sedan drygt fem år och assisterande teamledare.
– Det är kul att bli utmanad. Jag har bra arbetskamrater och växer i och med att jag har varierande arbetsuppgifter och mera ansvar.
Hans chef, flödesledare John Wärnelius, tycker att Hans-Åkes driv är imponerande.
– Han ställer höga krav på sig själv och är mån om att allt ska vara så ”normalt” som möjligt. De utmaningar vi ställs inför gör att vi tar lärdom av saker vi annars inte skulle ha reflekterat över. Vi har mer fokus på att underlätta genom tydliga och säkra rutiner och att det ibland behövs kommunikation i skrift.
Hörselförlusten har utvecklat andra sinnen, inte minst intuition. Hans-Åke har blivit duktig på att avläsa signaler, ansiktsuttryck, kroppsspråk.
”Han ser direkt om jag har en dålig dag, dessutom har han den goda egenskapen att han bryr sig om andra”, säger John Wärnelius.
”Hasse kan känna på sig att jag vill något, fast jag kanske står med ryggen mot honom och tittar ut genom fönstret”, säger Veronica.
Att koncentrera sig på läppläsning, att se varje ord, aldrig kunna luta sig bakåt, slappna av och "bara ta in" kostar mycket kraft och energi.
– Livet är gott och jag är lyckligt lottad. Och jag lär mig fortfarande, varje dag.
Nej, det där att ge upp har som sagt aldrig varit Hans-Åke Frisks grej.
