Bertil Wilén, kallad Wille, vill ha mycket på gång, hela tiden. Då funkar han bäst.

– Jag gillar stress, bra stress alltså då får jag mer gjort än om det bara är lagom.

Sedan 1991, då han fick uppdraget som ansvarig för driften av Västerviksortens ryttarförening, VORF, har han arbetat som ett lokomotiv. Nu vid 68 års ålder går han i pension och är nöjd med hur föreningen har utvecklats och vad han lämnar efter sig.

– I början va 90-talet var det ekonomisk kris i föreningen och jag fick frågan av styrelsen om jag ville gå in som anställd och styra upp. Det ville jag.

Wille tog sig an tre områden: fylla lektionerna med elever, uthyrning av stallplatser och utveckling av tävlingsverksamheten. Successivt kom VORF på rätt köl.

– Det handlade i stort om att hitta intäkter och dra ner på kostnader. En dyr sak var fodret. Jag kom på att man kunde ge hästarna ensilage. Något som man på den tiden trodde bara skulle ges till kor. Men i dag är det gängse. Och det är mycket billigare än hö.

Men hur började det hela egentligen? Varför hästar? Wille berättar att det var hans syster som lurade honom att rida en gång när han var runt 14 år.

– Vi bodde i Västralund och mamma skickade i väg mig för att hämta syrran som red på en gård inte långt hemifrån. Syrran sa att hon lovade att komma hem bara jag tog en sväng på hästen först. Ja, det var så det började.

När Wille var 16 år tog han lektioner på Målserums ridskola och fick även jobba med att ta hand om hästarna. Han var intresserad av natur och skog och hade planer på att utbilda sig till skogsvaktare.

– Jag gick på Lidhems skogsbruksskola i Vimmerby. Samtidigt började jag med ponnytrav här på Målserum och hamnade på Gotland några somrar. Jag kombinerade travet med jobb på ett slakteri och restaurang i Visby.

På vintrarna var det skogsarbete runt Västervik som gällde.

Ett rejält steg in i hästvärlden kom i och med lumpen 1971 som Wille gjorde på K1, kavalleriet, i Stockholm.

– Där fick vi lära oss att rida från grunden. Det var riktigt bra instruktörer där, bland andra OS-medaljören Jan Jönsson. Jag hade lite otur, lumpen slutade en vecka innan OS i München 1972 då Jan Jönsson vann brons i fälttävlan. Jag hade fått följa med annars eftersom jag var skötare till hans häst.

Under tiden på kavalleriet gick Wille en hovslagarutbildning, någon som han skulle ha stor nytta av skulle det visa sig.

Efter lumpen blev det arbete på Westergrens mekaniska verkstad.

– För Alf Westergren, ägaren, fanns det inget som var omöjligt. Det mesta gick att fixa enligt honom och det har blivit mitt motto också. Vid sidan av jobbet hade jag några skokunder och den skaran växte efter hand.

Året då Elvis Presley dog, 1977, är en milstolpe i Willes liv. Men inte så mycket på grund av Elvis.

– Det var året då jag mötte Birgitta, min sambo. Vi träffades på Slottsholmen, en av de få gånger jag var där. Hon kom från Uppsala och arbetade som sjuksköterska i Västervik.

Innan de skildes åt utanför ”Holmen” frågade Wille om Brigitta ville följa med honom ut till Gränsö nästa dag, där han hade några hästar som skulle ses efter.

– Jag trodde aldrig att hon skulle vilja, men där stod hon på morgonen.

Sedan dess har Wille och Birgitta hållit ihop. Något intresse för hästar har dock Birgitta aldrig utvecklat.

– Hon har varit med och stöttat barnen när de har ridit, endast då har hon följt med till stallet.

Döttrarna Cecilia och Therese har båda gillat att idrotta och idag är Cecilia ridinstruktör och Therese idrottslärare.

I slutet av 70-talet hade Willes skara av hovslagarkunder växt och han beslutade sig för att starta firman Sko-Wille. Han tänkte att det skulle ge honom mer frihet och större inkomster.

– Det var brist på hovslagare och jag hade ett ganska stort område från Valdemarsvik ner till Oskarshamn och in mot Virserum.

Under den här perioden hade Wille inga egna hästar utan fritiden ägnade han åt folkrace.

– Det var kul och spännande, att plocka ihop en motor och få den att fungera. Vi skruvade på kvällarna och körde så det rök i grusgropen på helgerna.

Men som sagt, Wille vill ha mycket att göra och som han säger själv: “Jag kan inte bara sitta still på ett ställe”. Därför köpte han en häst- och hundbutik i Västervik.

– Men det blev lite för mycket, min far hoppade in och jobbade ett tag innan jag sålde den.

Nu har alltså Wille jobbat som anställd på VORF i 28 år. I dag håller en helt ny anläggning på att färdigställas med nya ridbanor, stallar och omklädningsrum

– Planeringen för detta nya startade för sju-åtta år sedan. Det blir fint. Tidigare fanns det en toa till 310 ridande och inget omklädningsrum. Det känns bra att lämna över, till vem vet jag inte ännu.

När Wille har gått i pension tänker han fortsätta jobba ideellt med fokus på det han tycker är roligast; att arrangera tävlingar.