Allhelgonahelgen står runt hörnet och de allra flesta som har en gravplats att ta hand om ser till att då, om inte annars, ska det vara pyntat och fint med dekorationer och fladdrande ljus.
Resten av året pekar utvecklingen mot att många väljer bort det ansvar en fast gravplats för med sig, medan andra lägger ner allt större omsorg på att smycka gravar personligt.
Och det finns alla möjligheter. Traditionella utsmyckningar som lyktor och blommor samsas med leksaker, statyer, stenar med inskriptioner, änglar, foton och halsdukar med favoritlagets emblem.
– Håller man sig inom sitt eget gravrättsområde kan man lägga i princip vilka dekorationer som helst på graven, säger Urban Eriksson, kyrkogårdsförman i Vimmerby pastorat.
Han ser tydligt trenden där det blir vanligare att visa nära och kära omtanke med olika utsmyckningar. Och han förstår det.
– Det är i allra högsta grad en förståelig del i sorgearbetet och man ser också att det är vanligare i början, i takt med att tiden går brukar det klinga av. Och det är nog mer vanligt när det är ett barn eller ung människa som gått bort.
Även om det är fritt fram att lägga vad man vill på fasta gravplatser finns det prydnader som ställer till det för kyrkogårdspersonalen.
– Det är bra om man undviker lätta saker som kan blåsa omkring och alltför små föremål. Särskilt på hösten är det besvärligt när småsaker döljs av löv och det är lätt hänt att de försvinner när vi använder lövsug.
När 17-åriga Felicia Peterson gick bort i leukemi 2014 var hennes familj helt på det klara med att de ville ha en plats att gå till, och en sten som speglade hennes personlighet.
– Det kändes jätteviktigt. Jag har haft stort behov av att gå till en specifik plats, där jag tycker att jag känner närhet till Felicia. Det första året, kanske de första två, var jag tvungen att gå till graven och tända ett ljus varje dag. Nu blir det lite glesare, kanske en gång i veckan, säger Felicias mamma Ulrika Peterson.
Familjen hade redan valt en plats på kyrkogården, nära gymnasiet där Felicia gick i skolan, och valt ut en natursten från sommarstället där Felicia älskade att vara. Men det blev en annan plats på kyrkogården och en vit sten med ett foto på Felicia.
– Först har man lite bråttom att bestämma sig, men det är nog bra att låta besluten ta lite tid. Platsen är nära Astrid Lindgrens grav, och vi tycker att platsen är så fin och lummig. Dessutom finns det en bänk där vi tycker om att sitta. Stenen blev väldigt betydelsefull, den känns ungdomlig och ljus. Och bilden var vi helt eniga om. Hon har på sig klänningen hon hade sin sista midsommar och det ser ut som hon dansar.
I början lade familjen mycket saker på graven, nu har de rensat bort lite.
– Men jag är noga med att det ska kännas fint och vill att det är saker som jag tror att Felicia själv hade tyckt om. När hennes farfar gick bort fick han med sig en liten "Findus" i graven, eftersom vi brukade kalla honom "Pettson". Felicia har också fått en liten Findus.
– Det känns skönt att gå hit, man blir lugn på något sätt. När jag var ledig i somras var jag här flera gånger i veckan. Nu blir det inte riktigt lika ofta, säger Felicias lillasyster Linnéa. Hon är den som skrev senast i minnesboken som ligger i en postlåda på Felicias grav. Här tecknar kompisar, och även okända, ner sina tankar.
– Det är väldigt starkt och fint att läsa, och en tjock bok är redan full, den har jag tagit hem, säger Ulrika.
Ett stort F ligger på graven, tillsammans med stenar och blommor. Någon gång har de lagt dit en nalle Felicia haft, till jul pyntas det med tomtar och ljusslingor.
– En fettisdag ställde vi en semla till Felan i en påse, till en jul när vi bakat pepparkakor och spritsat första bokstaven i namnet på alla familjemedlemmar gjorde vi en till henne också. Det är lite svårt att förklara, men det är inte bara för att det ska se fint ut, man gör det för sin egen skull och samtidigt känner jag att det här är det enda jag kan göra för henne nu.