Mia Wernholm har sparat sina gamla journaler från tiden då hon vårdades för sin hjärnblödning. Idag jobbar hon med att vaccinera mot covid-19. "Det är det mest tacksamma jobb man kan ha i pandemitider", säger hon.
Som ung var Mia Wernholms dröm att jobba inom ambulansen.
– Jag älskar akutsjukvård, säger hon och tar en klunk ur sin kopp av det rykande varma te hon hällt upp åt oss.
Som 24-årig nyexaminerad sjuksköterska flyttade Mia tillsammans med kärleken Peter till Stockholm. Där började hon jobba som ambulanssjukvårdare. Efter tio år flyttade de tillbaka till Västervik, och Mia kom att fortsätta inom ambulanssjukvården. I januari 2008 hände det otänkbara.
– Jag var ute på uppdrag med en kollega. Vi hade kallats till Stora trädgårdsgatans hälsocentral, och skulle hjälpa en kvinna. Plötsligt sa jag till min kollega "det händer något med mig nu", och så segnade jag ner, berättar Mia.
Hon blev snabbt medvetslös. Förstärkning inkallades och Mia kördes via Västerviks sjukhus upp till Linköping. Det konstaterades att hon fått en allvarlig hjärnblödning; ett åderbrock i huvudet hade brustit. Mia blev akutopererad och låg i respirator.
– Det var jättekritiskt i flera dagar, och ovisst om jag skulle överleva. Det jag berättat nu, har jag fått höra i efterhand. Jag minns ingenting från veckan innan det hände, och jag vet inte exakt när jag fick tillbaka medvetandet. Jag låg på NIVA (neurointensivvårdsavdelning, reds. anm.) i tre veckor.
Därpå började återhämtningsarbetet. Mia genomgick sex operationer totalt. Hon blev muskelsvag och hjärntrött, och hennes stresströskel blev nästintill obefintlig.
– Jag fick kämpa med hjärntröttheten, och även ångest. Jag kunde inte hänga med i konversationer, och det dröjde flera år innan jag klarade en hel middag utan att behöva avbryta för att vila mig ett tag. Det var bara sömn som gällde.
När Mia sett tillbaka på tiden innan, men även efter sin stroke, har hon förstått att hon körde på i ett alldeles för högt tempo.
– Jag är en väldigt driven person. En period i början av 2000-talet jobbade jag 50 procent på ambulansen samtidigt som jag pluggade på heltid till ambulanssjuksköterska, säger Mia.
Tre veckor innan hjärnblödningen var hon på utomlandsresa och pluggade inför en större tenta, då hon tänkte vidareutbilda sig ytterligare.
– Jag fick symptom på stress: magkatarr, klåda och tinnitus.
Mia berättar att det är allt fler unga kvinnor som drabbas av hjärnblödningar idag.
– Det är alldeles för många som har för höga krav på sig själva, säger hon.
Var hittade du styrkan till att kämpa dig tillbaka när livet tog en sådan vändning?
– Jag vet inte. Jag tror att jag har någon slags grundstyrka som gjorde att jag klarade det. Jag tyckte aldrig synd om mig själv, och jag gav inte upp.
Familj och vänner är mycket viktiga i Mia Wernholms liv.
Under sin återhämtning från hjärnblödningen har Mia arbetstränat och fått en skräddarsydd tjänst på Västerviks sjukhus. Hon jobbar som sjuksköterska med anpassade arbetsuppgifter, en tjänst hon har på halvtid. Nu är hon även utlånad till en hälsocentral i Västervik för att jobba med att vaccinera mot covid-19. Och det är inte vilken hälsocentral som helst; Stora trädgårdsgatan, samma plats där hennes kollegor räddade hennes liv för 13 år sedan.
– Det känns som att cirkeln är sluten. Nu kan jag kalla det för en solskenshistoria, säger Mia.
– Jag är så tacksam för att ha fått en andra chans här i livet. Jag kan inte nog tacka alla som hjälpt mig på min resa, utan dem hade min rehabilitering inte blivit som den blev.