Att bli mamma, dessutom till två barn, i unga år var inte lätt, men "Anna" vägrade lämna bort sina barn när de väl var födda.
Vi kallar henne Anna, den Västervikskvinna som under uppväxten, enligt henne själv, var en busig tjej med stor aptit på livet. Hon växte upp i ett samhälle i Östergötland med en mamma, syster, bror och styvpappa.
När Anna var tolv år dog hennes storebror i en tragisk mopedolycka och bara två år senare dog hennes styvpappa.
Plötsligt var det bara hon, mamman och systern kvar och Anna kände sig mycket ensam i familjen. Det var hos vännerna hon fann trygghet.
När Anna var 15 år lärde hon, genom en vän, känna en pojke som var tio år äldre.
– Jag gick då i åttan och vi umgicks ett tag. Plötsligt slutade mensen att komma, jag mådde illa och kräktes. Då förstod ju mamma vad det var som hänt så hon tog med mig till en kvinnoklinik i Norrköping, säger Anna.
På kliniken konstaterades ett foster i magen.
– De sa att de kände fostret men att det var för stort för att göra abort. De trodde att jag hade ljugit om när det blev till och att det var längre gånget än jag sagt, säger Anna.
På den tiden (tidigt 70-tal) gjordes inga ultraljud så de röntgade istället Anna för att ta reda på om hon talade sanning.
– Efter röntgen fick vi gå in till doktorn som sa åt oss att det nog vore bäst om vi satte oss ned. Sedan sa han till mamma att hon skulle bli mormor åt två stycken. Vi sa inte ett ord till varandra under resan hem, vi var båda i chock, säger hon.
Annas mamma skämdes över dotterns växande mage och ville därför inte längre ha henne hemma.
– Hon ordnade ett boende åt mig hos en kvinna och man tio mil hemifrån. Jag tyckte det var förskräckligt, det var jättejobbigt att flytta till okända människor och vara 15 år och gravid, säger hon.
Anna hoppade av nian i maj och det var bara 14 dagar kvar till examen så hon lyckades ändå få sina slutbetyg. När tvillingarna strax efteråt gjorde entré, hade Anna lätt att ta dem till sig och hela moderskapet kändes naturligt trots att hon var så ung och väldigt ensam i hela processen.
När Anna låg på förlossningssalen med flickorna i famnen så kom det in en kurator i rummet med en pärm på armen.
– Hon sa till mig att det nog var lika bra att jag skrev på papprena med en gång eftersom fosterföräldrarna ville komma och titta på barnen. Jag vet inte vart jag fick kraft ifrån men jag sa bara, "Gå ut härifrån jag ska inte lämna bort dem", då gick hon ut, säger Anna.
"Anna" tyckte det gick bra att ensam ta hand om tvillingflickorna trots att hon själv var så ung. (Personerna på bilden är inte "Annas" barn).
När tvillingarna kom hem till mamma Anna bodde de en kort tid hos Annas mamma men snart hittade hon en egen lägenhet som hon hyrde.
– Jag hade ärvt lite pengar efter pappas bortgång så jag kunde skaffa mig egna möbler till min lägenhet, säger Anna.
Under barnens fem första år hade Anna en tuff tid då hon kände sig jagad av socialförvaltningen på hemorten, som ofta kom på spontana besök hem till Anna för att "försöka hitta orsaker" till att Anna inte var en lämplig mamma. Hon tror att de tvivlade på hennes föräldraförmåga enbart på grund av hennes ringa ålder.
– Många år senare kom chefen från socialförvaltningen och bad mig om ursäkt men jag kunde inte ta det, det var för sent då, säger Anna.
När Anna var 20 år träffade hon en man som hon flyttade ihop med och levde som en familj med under många år.
– Han hade flera barn sedan tidigare, som bodde hos oss vissa helger.
Anna tycker att hon haft en fin relation med sina tvillingar och trots att hon blev mamma så tidigt utan någon vid sin sida under barnens första fem levnadsår, har det gått bra.
– Jag ser det som en lycklig tid, det var aldrig några svårigheter, säger hon.
Anna tycker i det stora hela att det funnits många fördelar med att vara en så pass ung mamma.
– Vi blev ju också bra kompisar för det är ju bara 16 år mellan mig och mina barn så vi har haft mycket gemensamt.
Anna har idag fem barnbarn och åtta barnbarnsbarn.
– Det bästa är ju att jag har fått uppleva både barnbarn och barnbarnsbarn och det är härligt, säger Anna.