Efter att ha gått igenom ett gäng tuffa år har Emmelie Wallmark börjat se med andra ögon på vad hon vill få ut av livet, och nått insikten att saker kan bli bra även om vägen dit inte alltid är spikrak. "Så är det även om det låter klyschigt", säger hon.
När Emmelie Wallmark var liten brukade hennes farmor och farfar fota alla möjliga tillställningar, stora som små. Det kunde vara allt från födelsedagar till fikapauser vid vägkanten. Diabilderna det resulterade i – och stunderna då familjen samlades för att titta på dem – minns Emmelie med värme. På senare år har hon insett att det nog var hennes första inspiration till att själv plocka upp kameran.
I början av februari blev hon omvald som ordförande i Vimmerby Fotoklubb. I styrelsen har hon suttit sedan 2018.
– Jag brukar skoja om att min mission är att avgubbifiera föreningen. De flesta fotoklubbar i Sverige har fem killar som alla är sextio plus i styrelsen, och då är jag lite motpol till det, säger Emmelie med glimten i ögat.
Samtidigt ser hon det inte som ett problem för henne personligen att styrelsen i dagsläget består av fyra män och henne. För Emmelie handlar det inte så mycket om kön eller ålder i det stora hela, utan det är en beteendeförändring, uppfräschning och lite mer snabba ryck hon vill åt. I den processen spelar det en stor roll att hon vågar säga vad hon tycker och "stöka runt" lite där det behövs, vilket övriga parter i styrelsen faktiskt också brukar tycka är bra. Bland annat har hennes engagemang bidragit till att en värdegrund har tagits fram för föreningen, med motstånd mot exempelvis objektifiering av fotomodeller och riktlinjer kring respektfull fotografering.
– Jag känner mig lite rebellisk ibland men det handlar inte om att jag bara vill vara motvalls hela tiden, utan jag tycker att det är viktigt att få in lite nya perspektiv, förklarar Emmelie.
Gillar du att vara i ansvarsposition?
– Jag vet egentligen inte om jag gillar det, men jag hamnar ofta där. Jag gillar nog att ha lite kontroll över läget och en chans att påverka. Om jag inte säger vad jag tycker så exploderar jag nästan. I fotoklubben får jag också en chans att göra något för andra och bidra till en härlig samvaro.
Delar av en kollektion från en fotosession i skogen, där modellen är Emmelies syster. Egentligen var det lite för kallt den här dagen för att vara barfota.
Sin första systemkamera köpte Emmelie år 2006. Till en början fotade hon mest natur, med motiv som blommor och skog. När bilderna inte riktigt blev som hon hade tänkt sig gjorde hon slag i saken och började läsa på om bländare, slutare, ISO-värden och annat som hör kamerornas värld till. Efter det har utvecklingsresan fortsatt och när det gäller fototeknik betraktar hon sig själv som självlärd. Idag fotar hon helst människor för att kunna fånga känslor, och "reglerna" om hur bilder ska se ut är inte längre så viktigt. Den egna känslan går alltid före och när bilderna publiceras på Instagram och Facebook ackompanjeras de ofta av musik och låttexter, för att förstärka det hon vill förmedla.
– Hela livet har jag sett mig själv som en teoretiker för att jag läst ganska mycket och haft lätt att lära mig, och jag gillar ju att ta reda på fakta. Det är först på senare år som jag har förstått att jag faktiskt också är en kreativ person och att man inte behöver vara antingen eller. Det känns lite som en revansch.
"Jag har börjat våga så mycket mer med kameran på sistone det har jag fotoklubben att tacka för. Att vara med där är både jätteutvecklande och skitkul", säger Emmelie. Bilden är från i höstas då föreningen hade utställning i en lokal på Drottninggatan.
Från stunden då Emmelie plockade upp kameran för första gången fram till nu när hon ibland ställer ut sin fotokonst och betraktar sig själv som hobbyfotograf har vägen inte varit rak. Det kreativa arbetet har i stunder fått prioriteras bort. Hon har haft några tuffa år med både skilsmässa, intriger i privatlivet och sjukdom som drabbat både henne själv och personer i hennes absoluta närhet. Bland annat har en av sönerna diagnosticerats med diabetes typ 1.
– Det har varit mycket kaos för mig de sista åren och livet har ändrat sig. Man vet ingenting om någonting och det har jag fått bli väldigt medveten, att inget blir som man tror.
Svartvita fotografier har blivit lite av Emmelies signum. Hon köpte sin första systemkamera 2006, men satte det intresset lite på paus när hon fick barn och livet kom emellan. 2018 blev hon styrelsemedlem i Vimmerby fotoklubb.
I den turbulens som Emmelie har haft omkring sig har fotoklubben alltid varit en konstant – en trygg plats när mycket annat har vacklat. Av den anledningen har hon fortsatt lägga energi på engagemanget där, för att det alltid har gett henne mycket tillbaka. Föreningen ger ett sammanhang där hon får träffas och inspireras av människor hon kanske aldrig annars hade mött.
– Det låter klyschigt, men när jag fotar är det ibland som att både tid och rum försvinner. Då är det enda fokuset det jag ser genom objektivet och jag kan stänga ute allt utanför för en stund. Det är mitt andningshål och min fristad.
I och med att mycket har kastats om på sistone har Emmelie landat i att vägen framåt inte behöver vara spikrak, varken i yrkeslivet eller privat. Trots skarpa kurvor har hon alltid tagit sig framåt. För ungefär ett år sedan lämnade Emmelie sitt jobb som administratör på ett företag inom möbelindustrin efter en tids sjukskrivning, och bytte det mot studier på komvux. En förhoppning är att det ska leda till att hon senare kan plugga vidare och kanske till slut jobba som skolkurator.
– Men vem vet vad som händer på vägen?