Fast så stor skillnad lär det inte bli. Hon har många bollar i luften för det mesta. Måleri, glaskonst, jobb, fackligt arbete. Ja det räcker mer än väl för att fylla tiden, och att ha passerat det magiska 50 tror hon inte ska göra så stor skillnad.
Minna-Maria Jonsson började som sagt tidigt, och det var ingen tvekan om vad hon skulle satsa på. När grundskolan var överstökad var det den konstnärliga banan som lockade. Så hon sökte in på Ölands Folkhögskolas utbildning i bild och form. Sedan dess har listan över kurser och utbildningar blivit armslång. Och lite till.
Och ännu längre är förmodligen listan över hennes produktion. Minna-Maria Jonsson har utvecklat en egen stil, ofta med collage i botten och som sedan utvecklats i olika steg.
Med collaget i botten blir det sedan både målningar och tryck i olika tekniker. Emellanåt jobbar hon också i en mer naivistisk stil. Med vänster hand. Inte för att det skulle vara mindre viktigt, tvärtom. Men genom att göra skissen med "fel hand" blir det ett mer naivt intryck.
– Jag gillar den stilen, säger hon. Det blir lite ovanligt. Hon visar några av bilderna hon gjort, motiven är ofta hämtade från någon parisisk kafémiljö.
Finns det något material som du inte har provat på?
– Nej...Jo det finns det. Porslinsmålning har jag inte provat ännu. Tyvärr.
Så det är nog bara en tidsfråga innan den luckan också är fylld.
Men redan nu är det imponerande, Minna-Maria jobbar i de allra flesta material. Från traditionella saker som akryl och akvarell, till kroki, blyerts. Ja till och med glas finns med på listan. Dessutom många olika sorters tryck.
– Mycket av de här teknikerna har jag utvecklat tillsammans med eleverna, säger hon och beskriver hur eleverna gick ut på skolan för att hitta detaljmotiv som gick att trycka.
Ett annat viktigt inslag i hennes konst är kombinationen av text och bild i verken, ett sätt att förstärka budskapen och dynamiken.
På senare tid har hon också låtit trycka en del av sina motiv på muggar och brickor, och det ger ytterligare en dimension till konsten.
Minna-Maria Jonsson kommer ursprungligen från Malmö, men kärleken, och i viss mån utbildningen gjorde att hon flyttade till Kalmar först, och Rockneby senare.
Hon tog sig in på lärarutbildningen i Kalmar. Självklart då på den delen som har inriktning mot bild. Efter den utbildningen blev fick hon sitt första lärarjobb, på Tullbroskolan i Falkenberg. Ett vikariat, så som det brukar vara i början.
Det blev några år i vikariekarusellen, med jobb i både Högsby och Mönsterås innan hon kom till Hultsfred för 16 år sedan.
– Att jag hamnade i Hultsfred verkar lite som om det var ödet, berättar Minna-Maria Jonsson. När jag jobbade i Högsby gjorde jag ett studiebesök på gymnasiet i Hultsfred för att se var mina elever skulle gå i gymnasiet. På den tiden fanns det ett estet-bildprgram här.
Och på plats i Hultsfred tänkte hon att "här skulle jag vilja jobba". Men just då hände inte så mycket mer. Inte förrän långt senare.
– Då satt jag en söndagskväll vid min gamla skruttdator och tittade, berättar hon, och såg att de hade en bildlärartjänst ledig på gymnasiet. Ansökningstiden gick ut på måndagen, så jag slängde iväg en ansökan.
Och den togs väl emot på skolan, Minna-Maria fick komma på intervju.
Sedan gick det ett tag. Inget hördes, men en dag när Minna-Maria var på väg med tåget ringde telefonen.
– Jag stod på perrongen och väntade på tåget, säger hon, men de meddelade att jag fått jobbet, om jag ville ha det. Och jag tackade ja på stående fot. Jag hade inte ens hunnit kolla om det var möjligt att pendla mellan Kalmar och Hultsfred.
Det var det, lyckligtvis. För vid den här tiden bodde hon i Rockneby utanför stan, så hon kunde börja på Albäckskolan i Hultsfred, för att några år senare gå över till Lindblomskolan. Men 2010 gick flyttlasset till Hultsfred och sedan dess hör hon till den bofasta befolkningen på orten.
På senare år har det också blivit en hel del fackligt arbete. Minna-Maria är ordförande i den lokala avdelningen av Lärarförbundet och det tar förstås också en del tid.
Den stora dagen tänker Minna-Maria Jonsson fira hemma, och i flera omgångar. Eftersom tiderna är som de är, med corona, vill hon inte ställa till med några stora kalas, utan bjuder in gästerna några åt gången i stället.
– Sedan får vi se om några år om det blir något större, säger hon.
