Det är på altanen invid villan i Gamleby som vi träffas. I hallen står kartonger med böcker som just anlänt från tryckeriet. Lena Pettersson bläddrar i ett av de färska exemplaren av "Jag kunde lika gärna sagt nej".
– Boken handlar om några av de mest händelserika åren i mitt liv. Det startade 1992 med att jag fick en fråga från vikarierande prästen i Hallingeberg.
Frågan var om Lena, som drev ett lantbruk med sin make, kunde ta emot en ung man, en flykting från Kosovo, som behövde något att göra, samtidigt som han tränade på det svenska språket.
– Jag kunde lika gärna ha sagt nej, men jag sa ja, och det är då allting börjar.
Lena syftar på de följande åren som kom att präglas av ett glödande engagemang för människor som söker skydd från krig och förföljelse. Främst kosovoalbaner, en grupp som i början av 1990 inte hade flyktingstatus.
– Det händer saker i ens liv och den här första kontakten var det som satte igång det hela. Möjligheten att få hjälpa till har lett till vänner för livet och kunskap på djupet. Jag känner verkligen att jag har kunnat göra skillnad.
Ungefär samtidigt som Lena får erfara flyktingars situation i Sverige börjar hon studera på Komvux. En reumatismdiagnos gjorde nämligen det slitsamma arbetet på gården omöjligt.
– Jag undrade vad jag skulle hitta på, när jag inte kunde arbeta med djuren.
Att ta steget och börja studera var inte enkelt. Lena hade tråkiga erfarenheter från folkskolan.
– Mina lärare sa att jag var ordblind. Det hette så på den tiden, dagens dyslexi. Självförtroendet var inte på topp precis.
Lena började, trots allt, läsa engelska, religion och svenska. En av de första uppgifterna i svenska var att skriva om en händelse från barndomen. Läraren blev imponerad och uppsatsen lästes upp för klassen. Berättarlusten tog över och ordblindheten var som bortblåst. Under luncherna åkte Lena till flyktingförläggningen på Lysingsbadet för att träffa sina nyvunna vänner och hjälpa till på olika sätt. Bland annat arrangerade hon en resa till Kolmården för kvinnor och barn.
– Jag fick lust att skriva om resan. Det blev i reportagestil. Jag chansade och skickade in det till Västerviks-Tidningen, som till min stora förvåning slog upp det på en helsida.
Efter hand började Lena frilansa med Hallingeberg, Blackstad och Odensvi som sitt geografiska område. Hon skrev personporträtt, om olika religiösa högtider, jordbruk och skogsbruk.
– Det gick lätt, jag fick positiva reaktioner och mitt självförtroende stärktes.
År 1996 gjorde Lena sin första resa till Kosovo tillsammans med diakon Eva Byström. Lena var nyfiken på landet som hon hört och läst så mycket om. Ett land där kosovoalbanerna levde under förtryck, hot och terror.
– Det var som om tiden hade stannat. Sopor låg på gatorna. Men vi blev väl omhändertagna av vänner i Pristina. När vi kom hem började vi organisera hjälpsändningar.
Allt som allt blev det tolv resor till Kosovo och i Sverige reste Lena runt och höll föredrag.
– Jag hade aldrig vågat tala inför människor innan, men jag tänkte: "Om inte jag berättar, vem ska då göra det?". Väldigt få kände till situationen i Kosovo.
Engagemanget för utsatta fortsatte. Lena blev god man åt flera ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan.
– Det är självklart för mig att hjälpa till. Det pågår hela tiden, i olika former. Nu senast har jag hjälpt några unga att hitta bostad.
