Elisabeth Ahlström tycker att en av utmaningarna har varit att vara kvinna i en så mansdominerad bransch. I Västerviks Stenhuggeri är de hälften kvinnor, hälften män.
Under de fjorton år som Elisabeth var anställd var hon med om både uppgång och fall.
Det var 1985 som hon började jobbade på Nilsson & Söner Granit AB. 1999 fick hon frågan om att ta över verksamheten och driva den vidare och på det viset startade hon Västerviks Stenhuggeri AB.
– Vi var Sveriges största stenindustri, innan det stora byggraset kom. Det var ett konkursbo jag köpte. Vi var två från start men jag köpte ut den andra delägaren 2006, säger Elisabeth.
Hon hade bara en vecka på sig att bestämma sig, men tänkte att det nog skulle gå om hon drog ner det till där det är idag.
– Jag tänkte också att jag säkert kommer ångra mig resten av livet om jag inte försöker. Det var som att komma ur askan in i elden. Jag tänkte också att det värsta som kan hända har jag redan varit med om att handlägga.
Det var tufft under hennes första tid som vd och under en period hade hon ett annat jobb vid sidan av under tre år på kvällstid.
– Jag jobbade grymt mycket som anställd och det blev inte mindre när jag blev ägare. Under högsäsong kunde det bli runt 80 timmar i veckan och även nu. Jag har aldrig haft någon dröm att bli vd utan det bara blev så.
Elisabeth är tacksam över att hon gått starta eget-kursen.
"Det borde alla göra, så man exempelvis inte glömmer de sociala försäkringarna till sig själv vilket är lätt hänt", säger hon.
Utmaningarna har varit många.
– En av de större utmaningarna var när vi sökte en ny stenhuggare, det tog lång tid att hitta. Det är ju framför allt tiden, inte oviljan som gör att det ibland känns övermäktigt för oss små företag som ju har ju samma krav på oss som stora företag, säger hon.
Det sägs att marknaden för gravstenar har minskat men för Västerviks stenhuggeri har det bara ökat.
– De sista åren har varit helt galet mycket jobb. Vi har nyligen också gått utbildning som certifierade gravstensmontörer.
Gissa vem som gjorde Astrid Lindgrens gravsten?
Jo, mycket riktigt.
En utmaning tycker Elisabeth, har varit att vara kvinna i en mansdominerad bransch.
– Det känns ändå som att det förändrats en hel del, säger hon.
"När hela branschen hade besök av Arbetsmiljöverket för några år sedan var jag skiträdd att man skulle ha missat något. Jag sa det till inspektören och hon sa att vi låg på topp tre i hela branschen", säger Elisabeth.
Elisabeth minns väl 1999, när en säljare som varit länge i branschen i ett annat stenföretag, sa till henne att hon inte skulle se så glad ut när denna bransch går ner tio procent varje år så om tio år skulle hennes företag inte finnas.
– Det är ju 23 år sedan nu.
Även om utmaningarna varit många är det ändå progressionen i företaget som lockat henne att hela tiden blicka framåt.
– Jag har alltid känt att utveckling är roligt, att komma framåt genom nya sätt att arbeta. Jag investerade i en ny maskin förra året som ett exempel. Jag är intresserad av utveckling till mer modern tillverkning. Detta är ju ett riktigt hantverk vi jobbar med. Vissa områden är därför svåra att förändra. Men på lång sikt så kommer vi kunna göra flera specialsaker, men mycket utbildning återstår.
Elisabeth Ahlström jobbar i perioder mer än 80 timmar i veckan.
Den kreativa processen har varit av stor vikt för Elisabeth.
– Jag är ute och monterar lite också, det känns roligt och kreativt, när man får se slutresultatet på plats, säger hon.
Elisabeth har alltid tyckt om att jobba.
– Jag har väl velat vara den duktiga flickan och göra allt rätt vilket periodvis nästan tagit knäcken på en också. Att jag gillar att träna har nog gett mig otroligt mycket energi, bästa medicinen för kroppen och knoppen.
Att bli vald in i styrelsen för Sveriges Stenindustriförbund, STEN, tycker hon är spännande.
– Vi ska ha vårt första möte i augusti i Kinnekulle där de bryter kalksten. Vi var två tjejer som kom in i styrelsen samtidigt.
Man kan ju säga att detta är en mansdominerad bransch och då det inte finns så många kvinnor är det ju ganska stort att vi nu är två i styrelsen.
70 procent av produktionen är gravstenar, en välkänd sådan finns på Vimmerby kyrkogård till minne av Astrid Lindgren, resten är bänkskivor till kök och badrum, bland annat.
Elisabeth tycker idag att de har en god sammanhållning i stenindustrin.
– Det var mer konkurrens förr som ledde till en massa tråkigheter. Nu är alla mer öppna och vi hjälper varandra med det vi kan. Man kan säga att gamla stridsyxor grävts ner med den nya generationen.
Det viktigaste för Elisabeth är att kunderna ska vara nöjda och att de har en bra sammanhållning på jobbet där alla drar åt samma håll.
– Det känns som vi är ett bra team nu. Vi kan verkligen bolla saker och komma fram till bra lösningar. Jag har superduktiga medarbetare.