En fikastund i en hästhage. Anna-Greta Petersson, Ziwan, Johanna Blom Petersson, Odd Petersson, 4 år, smög sig fram för en bulle, Othilia Petersson med Gillis och Cathrin Blom.
Efter en äventyrlig picknick ute i en hage med miniatyrhästen Ziwan slår vi oss ner i den luftiga sadelkammaren för att prata om moderskapet och familjen.
– Det var något extra att bli mamma, det går inte att beskriva i ord, säger Cathrin Blom som också är gammelmormor till Othilias barn Odd och Gillis.
– Ja verkligen, längtan var stor. Alla mina syskon fick barn innan, men inte jag, säger Anna-Greta Petersson som är gammelfarmor till pojkarna.
– Att bli mamma är det bästa som har hänt. Sen tycker jag det är roligt att min mamma är så ung och att min mormor och farmor är så unga för då har jag fått mycket hjälp av dem, säger Othilia.
Hur var det att bli mormor och farmor då?
– Att bli mormor var ännu större och sen gammelmormor och gammelfarmor, ja då kommer det tillbaka ännu mer, säger Cathrin och tittar ömt på barnbarnsbarnet Gillis som krupit upp i mormor Johannas famn.
– Man har ju mer tid. Som mamma snurrar det hela tiden med matlagning, städ och tvätt. Nu kan man bara engagera sig och göra det roliga för man lämnar ju tillbaka dem till sin mamma sen, säger Johanna.
– Man känner sig yngre av barnen, säger Anna-Greta.
– Ja, och stolt när man är såhär gammal och kör barnvagnen. Men jag minns att det var en som skulle gratulera till första barnbarnsbarnet och jag sa: "Ja visst är det förskräckligt". "Förskräckligt", sa han, "Du ska vara glad, för det är inte alla som får bli det". Och så är det ju, säger Cathrin.
Gemenskapen i familjen är stark och när Othilia fick barn fanns inga tveksamheter kring att sluta upp runt henne och hjälpa till.
– Vi sa det när Odd, Othilias äldsta son, föddes att vi vill också bli mammor igen, säger Johanna och får medhåll från både Anna-Greta och Cathrin.
– Det är också väldigt bra att ha dem alla när man ska fråga om något kring barnen, fyller Othilia i.
– Ja, du ringer ju runt till alla tre när du undrar något, säger Johanna och både Anna-Greta och Cathrin nickar igenkännande.
– Det är jättebra, skrattar Othilia.
Hur nära står ni varandra?
– Vi är väldigt tajta, säger Othilia.
– Vi lever ihop och håller ihop alla; och vi pratar i telefon varje dag om vi inte ses. Sen var min mormor med i många år när hon levde. Hon var alltid med när man skulle åka till veterinären med hästarna, hon var aldrig svår så. Henne kan man sakna väldigt mycket. Vi var jättetajta, hon var min bästa vän, säger Johanna.
– Jag tror att så nära som vi är och umgås allihop är kanske inte så vanligt, fortsätter Othilia.
– Det är ju lite roligt när vi ska åka någonstans och alla packar in sig i bilen och ska med, säger Johanna och alla brister ut i skratt.
Miniatyren Ziwan uppskattade familjepicknicken mest av alla och lade beslag på fikakorgen direkt.
Hur har ni blivit så tajta tror ni?
– Det hänger nog ihop mycket med att vi har och har haft både hästarna och motocrossen ihop. Det gäller att föräldrarna backar upp och man har inte hunnit med så mycket annat. Och så jobbar vi ihop också, berättar Johanna.
Blir ni aldrig trötta på varandra?
– Nej faktiskt inte, vi vet var vi har varandra. Vi har ju aldrig blivit riktigt osams. Men det är nog också att vi vet att vi behöver varandra, säger Johanna.
– Ja och alla åldrar behövs, vi hjälps åt, fyller Anna-Greta i.
Visst ska familjen fira mors dag, men omtanke är något de visar varandra dagligen så just den dagen blir ingen direkt skillnad.
– Du har ju alltid varit väldigt snäll mot mig som inte har några flickor, säger Anna-Greta om sin svärdotter.
– Ja, men du är som min mamma också, säger Johanna.
Othilia Petersson är yngsta generationen av mammorna. Här med sonen Gillis som är ett och ett halvt år gammal.
– Men det känns ändå som att vi tar tillvara på varje dag som att det vore mors dag. Vi umgås och fikar hela tiden till skillnad mot om man bara ses på mors dag. Sen kanske det blir lite extra tårta på just själva dagen, men jag tycker nog att vi gör mycket ihop annars också, säger Othilia.
– Ja, och du är ju sån att bakar du då åker du runt med en tårtbit till allihopa, säger Johanna om sin dotter.
När vi pratar om livet och samhörigheten mellan de fyra kvinnorna går det inte att slå undan tanken på döden och kanske främst rädslan för att inte längre vara en del av gemenskapen.
– Det är ju det man är, man är så rädd att behöva lämna, eftersom vi har sån sammanhållning, säger Johanna och det går nästan att ta på kärleken dem sinsemellan när de möter varandras blickar där i sadelkammaren.