Flygfoto över Ingatorp omkring år 1960.
Ingatorp, som idag är en del av Eksjö kommun, är för många kanske mest känt som orten varifrån Emil i Lönneberga fick julmaten han bjöd fattighjonen på i Astrid Lindgrens saga. Men det gjorde ingenting för "i Ingatorp ä di tjocka så det räcker", tyckte Emil. Femtio år efter att sagan om Emil utspelar sig hade verklighetens Ingatorp fortfarande så att det räckte, och blev över.
Expansion och framtidstro genomsyrade det lilla samhället. Skolan var nybyggd och folket som flyttade in stannade kvar. Det var en tid då gatorna döptes och möbelfabriken fyllde godstågen och möblerade hem i hela Sverige. I boken "Gyllene tider – Ingatorp 1950-1971" får man på olika sätt möta flera av de människor som satte sin prägel på den lilla orten under 50- och 60-talet.
– Vi hade egentligen ingenting samlat och nedskrivet om Ingatorp från den tiden men det fanns en hel del texter som vi ville publicera. Arbetet drog ut på tiden men nu är boken äntligen klar, säger Margareta Thorsson.
Boken är ihopsatt av Ingatorps sockens hembygdsförening. Margareta Thorsson, som tidigare varit ordförande, vill inte kalla sig själv för redaktör men hon har agerat samordnare och haft en övergripande blick på bokens inehåll. Att sätta ihop och trycka en bok är inget man gör i en handvändning och projektet har varit igång i inte mindre än sammanlagt 17 år.
– Det var en grupp som började och sedan har det blivit lite förändringar längs vägen. Vi är inte så unga och det är flera som försvunnit. Det svåraste har varit att se till att det blir läsbart och att det är sakligt rätt. Jag har lärt mig massor. Det tar lång tid men det är väldigt roligt också, säger Margareta Thorsson.
Ingatorp är en stor landsbygdssocken med tre tätorter – Ingatorp, Hjältevad och Bruzaholm. 1951 slogs man ihop med den lite mindre socknen Bellö och blev storkommun och i boken kan man läsa om den tiden.
– Det fanns väldigt många företag, banker och affärer i Ingatorp då. Boken börjar med vandringar vi gjorde genom samhället där vi berättade både för varandra i hembygdsföreningen och för andra hur det såg ut, säger Margareta Thorsson.
Så här såg Torggatan i Ingatorp ut på 50-talet. Husen till höger är nu rivna, liksom hotellet i bakgrunden.
Och så här ser Torggatan ut idag, omkring 70 år senare.
Ackompanjerat av många bilder tagna av både privatfotografer, journalister och andra är boken uppbyggd av både insamlade och nyskriva texter från flera av föreningens medlemmar. Många av dem var med under de gyllene tiderna och minns hur det var.
– Det finns bland annat en artikel av Håkan Jaensson som handlar om honom som liten pojk i Bruzaholm, där hans pappa var rektor. Han hade glasögon och då var det var hopplöst att spela bandy, så han var lite utanför. Håkan blev kulturchef på Aftonbladet sen så han klarade sig ganska bra, säger Margareta Thorsson.
Allt eftersom åren gick stängde eller flyttade bankerna och affärerna från Ingatorp. CUF-festerna där nästan alla var med betydde mycket, men också de blev färre till antalet. Bokens titel antyder att tiderna i Ingatorp inte längre är gyllene men på frågan om hon tycker att det var bättre förr svarar Margareta Thorsson både ja och nej.
Höstmarknaden i Ingatorp varade i tre dagar och är den stora marknad som beskrivits av bland annat Astrid Lindgren, där Emil inte fick köpa sockerdricka för sin pappa.
– Allt tynade bort och på något sätt kom en förändring som jag inte kan beskriva. Det jag önskar är att ungdomarna idag gjorde mer som vi gjorde förr. Visst är många kanske med i någon förening men man måste hålla ihop det och någon måste ta ansvar. Det skulle behövas mer idag, så att fler kan trivas och bo kvar. Vi ser vad vi hade, vi vill kunna få bitar utav det tillbaka. Det är ingen annan som ska göra det utan det är det vi själva, säger hon.
Att sätta ihop en bok är ingenting man gör i en handvändning. "Jag tror inte vi fattade hur stort projekt det är att göra en bok när vi började. Viljan fanns men det har kostat på", säger Margareta Thorsson.
Margareta Thorsson, som idag är 79 år gammal, är själv uppvuxen i Ingatorp men har som så många andra studerat, arbetat och bott på flera andra platser under sitt liv.
– Jag är en sådan där tillbakaflyttare. Jag och min man återvände till Ingatorp och då fortsatte vi som tidigare, vi har alltid varit sådana som engagerat oss i föreningsliv och liknade. Nu har jag bott här i över 20 år och trivs jättebra. Jag har ett nätverk som alltid finns och vet vart jag kan vända mig.
I och med coronapandemin har man inte kunnat ha någon större träff där man kunnat ställa sig i kö för att köpa boken om Ingatorp, men intresset för den har varit större än vad hembygdsföreningen kunde ana.
– Vi har fått väldigt mycket positiv respons, mycket mer än vi hade trott. Precis nu har jag sålt och skickat ut tio böcker till olika platser i Sverige, säger Margareta Thorsson.
Ingatorps hembygdsförening har alla bidragit till boken på olika sätt. Från vänster: Wåge Johansson, Rikard Samuelsson, Tommy Persson och Barbro Leijon. Margareta Thorsson och Dag Ekholm sitter vid bordet.
