Att fylla 30 år beskrivs ibland som att "fylla vuxen". Vi tog pulsen på en nybliven vuxen. Hur kändes det egentligen att fylla 30 och hur går tankarna kring livet.
Frågorna levererades ur en äkta chapeau-claque, en hopfällbar typ av cylinderhatt, som jag hämtade hemma hos min pappa.
Upplever du någon ålderskris?
– Nej, egentligen inte alls. Utan då kändes 30 år mycket äldre när man var typ 18-19. Då tänkte man att 30 var jättegammalt. Men nu rullar livet bara på och jag har det bra med sambo, barn, hus och två hundar. Så jag har egentligen inte alls reflekterat över siffran 30, utan det är mer mina kollegor som säger att jag är gammal. Ha ha!
Har du haft något mål du velat uppfylla innan 30-årsdagen?
– Jag ville ta mc-körkort. Det lyckades jag med i höstas, på den sista mc-kursen för året.
– Att bli pappa innan 30 var däremot inget måste egentligen. Jag kände mig inte riktigt redo först när min sambo Amanda ville skaffa barn. Utan jag ville gärna ha ett fast heltidsjobb först, och jag ville gärna hinna göra lite saker innan. Men så fick jag heltidsjobb och under min första riktiga semester var jag, min plastpappa och hans son på en resa till Skottland. Och året därpå åkte jag och min sambo på en Sverigesemester, där vi hälsade på släkt och vänner. Sedan kände jag mig redo. Noah kom i maj 2019, det går inte att beskriva känslan. När han kommer krypande emot mig i "hundra knyck" när jag jobbat klart, så glad och lycklig av att se mig, då svämmar fadershjärtat över.
Vad är det bästa med att fylla år?
– Att man får stå i fokus för en dag. Särskilt att fylla 30 är en stor grej tycker jag. Så jag skulle säga helheten – från det man vaknar till man lägger sig.
Det sämsta?
– Att dagen går så fort. Det är lite som med julafton, man går länge och längtar. I alla fall har jag gjort det. När man sedan väl är framme vid kalaset går det några timmar sedan är allt slut. Och man står kvar med tanken "vad hände egentligen med den här dagen".
Hur var Mikael Hedblom som 15-åring?
– Lugn, måste jag säga. Tillhörde inte de coola killarna, utan hängde gärna med de lugna. Vi var ett stort gäng som alltid hängde ihop och det var mycket idrott i mitt liv. Både fotboll, tennis och innebandy. Det var nog i 15-årsåldern som jag började styrketräna också.
Vad skulle du som 30-åring säga till 15-årige Mikael?
– Våga chansa, våga ta risker. Det tycker jag i och för sig att jag har gjort. Det enda jag ångrar är att jag inte tackade ja tillerbjudandet om utlandstjänst inom det militära. Och nu så här i efterhand önskar jag att jag sökt till polishögskolan, jag blev skyddsvakt på kärnkraftverket istället.
Har du någon gyllene regel du lever efter?
– Bemöt andra som du själv vill bli bemött.
Hur hoppas du att ditt liv ser ut när du är 40 år?
– Då hoppas jag att jag är gift och att familjen har utökats med ett barn till. Vi har förhoppningsvis kunnat resa och sett oss omkring. Jag har nog också gjort lite med huset.
Finns det något som skrämmer dig med att tänka på framtiden?
– Att min mamma och plastpappa också åldras. För varje år jag blir äldre, blir ju de det också. Det kan skrämma mig, att längre fram är det jag som ska ta hand om dem och senare vara den som är äldst och att jag då inte har dem att fråga om råd.
