Vetet Irina gör tavlor av har hon själv plockat i Ukraina och när det tar slut önskar hon åka till Gamleby för att plocka nya strån på fält där.
Irina Petrovska har bott i Sverige sedan i mars, strax efter att kriget bröt ut. Hon hade sedan tidigare båda sina döttrar boende i Västervik så valet av stad var inte svårt. Hon bor för närvarande i en stuga på en av döttrarnas gård och trivs bra.
Det var när Irina var tio år som hon för första gången såg en utställning i skolan med konstverk gjorda av halm och vete. Hon blev genast fascinerad av allt som gick att göra.
– Jag blev inspirerad och tänkte att jag vill också göra så. Jag bodde nära ett vetefält och började genast att plocka vetestrån.
Utställningen var dock på vintern och man plockar vetestrån på sommaren. Irina hade inte tålamod att vänta till sommaren så hon tog med sig sin mormor och började genast att leta strån under snön.
– Jag och mormor kokade vetestråna och strök dem sedan.
"Nu använder jag en annan metod för att tillverka tavlor. Men mitt första tavla som föreställde en ros, minns jag fortfarande som min finaste", säger Irina.
Hennes föräldrar var skeptiska och trodde inte det skulle bli så fint, eftersom de aldrig sett tavlor av vetestrån innan, men snart ändrade de uppfattning.
– När mina föräldrar såg min första tavla var de alldeles hänförda. Mamma och pappa hjälpte mig att hitta vetefält. Det hände även att de kom med vete till mig från resor, säger hon.
Det hela började som en hobby när hon var tio år och hon la ner mycket tid på sina vetetavlor fram till tretton års ålder.
– Under den perioden var mina tavlor med på utställningar i staden, Kostiantynivka (Donetsk-regionen) där jag bodde, säger Irina.
Sedan tog Irina en lång, lång paus.
– När jag var 13 år började sysselsättningen kännas barnslig. "Jag är ju vuxen nu", tänkte jag. Föräldrarna köpte mig en symaskin och jag lärde mig att sy.
"Jag är så glad att min mormor trodde på min konstnärliga förmåga", säger Irina, som var tio år när hon började med hantverket efter att ha sett en utställning med vetetavlor.
Irina är utbildad kemist men jobbade för tre år sedan som securitasvakt i en butik. Det var då, när hon blivit 50 år, som hon valde att sluta arbeta för att istället åka till Västervik och hjälpa sin äldsta dotter med barnen.
– När jag efter tre månader i Sverige kom tillbaka till Ukraina var jag ledig och ville göra något annat, säger hon.
Det var då hon tog upp den hobby som hon funnit så fantastisk som tioåring.
– Sedan dess har jag lagt mycket tid på detta. Först började jag att göra tavlor för mig själv, men sedan bestämde jag mig för att försöka sälja dem på internet och det gick bra, säger Irina.
Det har mest blivit blommor, säger Irina, men nu har hon även provat andra motiv.
En tavla tar alltifrån en vecka till en månad att göra, beroende på storlek och svårighetsgrad.
– Först kokar jag stråna i bikarbonat och sedan klipper jag upp strået och stryker det. Man får fram olika färger på vetet beroende på hur länge man stryker dem, säger hon.
Irina mår som bäst när hon är inne i en skapandeprocess.
– Jag tänker inte på något annat. Jag kan göra tavlor i tolv timmar i sträck utan att märka att jag blir hungrig, säger hon.
När Irina flydde från Ukraina var vägen hit svår och hon kunde inte ta med sig så mycket. När hon kommit till Sverige visste hon precis vad hon ville få hit.
– Jag bad min granne att skicka ett paket med mitt material för att fortsätta göra tavlor. Idag hade hon inte kunnat skicka det för posttjänsten i staden är nu nedstängd på grund av kriget.
Irina Petrovska bor sedan i mars, efter att kriget bröt ut i Ukraina, hos sin äldsta dotter Lena i en stuga i Lenas familjs trädgård, i Västervik.
Via Facebook försöker hon nu att sprida sin konst och nästa sommar hoppas hon på att ha en utställning på Lofta Caffè.
– Drömmen med konsten är att människor ska tycka om mina tavlor och att jag ska kunna sälja dem här i Sverige, säger Irina som gärna vill bo kvar i Västervik.