Lasse Övlings förra krönika fick många reaktioner på hans privata Facebooksida.
Svenska Akademins ordlista definierar honungsfälla som ”något angenämt som kan leda till missbruk”. Den söta honungssmaken uppstod efter att jag lagt ut krönikan på Facebook, vilket jag aldrig gjort förut. Det var en personlig krönika som handlade om sjukdom i familjen. Situationen har nu fyra veckor senare tack och lov förändrats och jag känner hopp och tillförsikt.
Inlägget blev bombat på Facebook med kärleksfulla hälsningar. Skolkamrater, familj och släkt, kollegor, gamla kursdeltagare från mina jobbuppdrag, föreningsvänner, till och med personer som jag knappt känner. Hur krönikan delats och nått så många vet jag förstås inte men det jag vet är att jag blev knockad…av all kärlek, alla deltagande ord, alla hjärtan. Jag har aldrig upplevt känslan så påtagligt av att bli så kärleksfullt uppmärksammad av så många. Och ändå har jag i min tidigt präglade blyghet alltid haft en längtan till att bli mer uppmärksammad.
Jag ville söka in på Scenskolan efter gymnasiet men vågade aldrig. Istället var jag del i att starta en amatörteater på 80-talet i Västervik som fortfarande är mycket aktiv. Jag är stolt över det. Och jag vet väl vilken honung det är att stå på scenen och emotta publikens applåder. Jag har åtagit mig ordförandeskapet i många sammanhang och på så sätt fått inflytande och samtidigt blivit viktig för andra. Jag har emellanåt missbrukat arbete till att leva av uppskattningen jag fått. Och nu skriver jag en krönika som jag gärna vill att andra ska läsa. Jag är glad över allt jag fått uppleva och fått bidra med. Det har gett ytterligare mening åt mitt liv.
"Jag tänker med glädje och tacksamhet över vad nätet kan förmedla av kärlek, uppskattning, tröst. Och jag tänker med sorg över hur lätt det är för många att fastna i att räkna sitt värde genom antalet likes och följare", skriver krönikören Lasse Övling.
Men den andra sidan av engagemang kan vara viktig att se. Min drivkraft har också byggt på att kompensera brister i tilliten att ha varit älskad under min uppväxt. Min uppväxt innehöll mycket kärlek men också övergivenhet och oförmåga från vuxna att möta min förtvivlan. Den här inre smärtan höll jag ifrån mig genom att försöka bli ”perfekt”. Jag vill alltid vara juste, undvika kritik och inte göra någon besviken. Och blev jag viktig för andra så slapp jag prata om mig själv.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vart pris som helst”. Så diktar Hjalmar Söderberg och det han beskriver är mekanismer i uppväxttrauman. Som barn och tonåringar gör vi allt för att få upplevelsen av att vara värd att få vara med och få vara i kontakt.
Osäkerhet på om jag är älskad kan kompenseras med att göra sig beundrad, vara alltigenom duktig, snäll, anpassad, ansvarstagande. Men att få erfara allt detta om sig själv räcker inte för att få en god självkänsla. Tvärtom kan det bli en belastning. Björn Andrésen utnämndes som 15-åring till världens vackraste pojke 1971 då han spelade i filmen ”Döden i Venedig”. Jag minns hur jag avundades honom. Idag berättar han i en ny dokumentär hur han gjorde allt för att slippa bli begapad som den vackra, den lyckade. Han söp och ställde till det och hans liv har präglats negativt av boosten av uppmärksamhet han fick.
Min honungsfälla har handlat om att bli beundrad och jag skäms lite att formulera det. Men skammen lättar när jag kan se och förstå att prestation blev min strategi tidigt i livet som kompensation för att jag var olycklig.
Jag tänker med glädje och tacksamhet över vad nätet kan förmedla av kärlek, uppskattning, tröst. Och jag tänker med sorg över hur lätt det är för många att fastna i att räkna sitt värde genom antalet likes och följare.
