– De är fantastiska med barnen! utropar en äldre man till mig när jag är på väg hem till sexbarnsfamiljen Calmunger. Mannen är granne med familjen.
Jag hälsar på barnen och föräldrarna Emelie och Kristian ute på gården. Sedan går jag och Emelie in i deras fyrarumslägenhet.
Jag blir snart varse ett hem jag inte förväntat mig. Det är otroligt smakfullt inrett med vackra färgkombinationer, utsmyckande detaljer, gröna växter och välstädat. Man får ro i sinnet och doften av nybakade bullar får det att vattnas i munnen. Jag tänker att det kanske är just när jag kommer och ska göra ett reportage som det är så välstädat men jag har fel.
– Både jag och Kristian är pedantiska och har alltid varit det. Vi har lärt barnen att när leken med en sak är klar lägger man tillbaka den innan det är dags att plocka fram nästa, säger Emelie och visar mig runt i lägenheten.
Jag gissar att denna strategi är viktigare, om inte nödvändig, när man har sex barn.
– Det är trångt men vi har hittat bra lösningar och så länge det funkar så bor vi kvar.
Emelie och Kristian fick fyra barn på tre och ett halvt år berättar Emelie när vi satt oss ner vid det stora köksbordet som pryds av en vacker linneduk och en vas med pampasgräs.
Hennes föräldrar är inte förvånade över att hon skaffade många barn.
– De vet att jag älskar barn. Jag fick mitt första småsyskon när jag var nio år, jag var överlycklig, säger hon.
Men riktigt så många barn hade de inte tänkt sig och att Emelie var gravid en femte gång kom som en överraskning.
– Jag kände att jag mådde illa, jag vågade inte titta på graviditetsstickan, det fick Kristian göra. Jag satt och läste god nattsaga och jag såg direkt på hans blick... Jag bara fortsatte läsa och tänkte att det är väl någon mening med det.
Natten till den 28 januari då de skulle på sitt första ultraljud hade Emelie en dröm.
– Jag drömde att det var tvillingar. När vi kom dit la jag mig på britsen. På skärmen kom det upp en tydlig bild på två små som låg skavfötters. "Det är ju tamej fan två" utbrast jag. När vi visade upp bilden jublade våra två äldsta barn på kvällen, de var överlyckliga.
Plötsligt var det mycket att tänka på för familjen.
– Vi bodde för trångt och bilen blev för liten. Vi blev väldigt praktiska. Nu blir det inga fler barn.
När tvillingarna var nyfödda ammade Emelie jämt och Kristian fick sova på soffan.
– De ville inte ta flaskan och vi hade en son som inte ens fyllt två år och en tre och ett halvtåring samtidigt. Jag satt uppe och ammade fyra timmar i sträck på nätterna, jag agerade ju napp, så fort jag la ner dem skrek de som stuckna grisar. När jag var klar skulle snart lille Valter vakna.
Sov gjorde hon i princip aldrig. Kristian fick till slut säga upp sig för att hjälpa Emelie hemma med barnen.
– Jag har aldrig sovit med barnen på dagarna, då skulle jag bara känna hur trött jag är, säger Emelie och skrattar.
Hur får ni livet att gå ihop?
– Vi är jättemycket med våra barn. Vi hyr för att slippa allt jobb som ett hus kräver. Vi är väldigt planerande och strukturerade. Det är som att driva ett företag för att få det att funka, där jag och Kristian är kollegor. Vi lägger fram kläder dagen innan till barnen, och har samma läggningsrutin varje kväll.
Emelie försöker hitta saker som ger barnen minnen för livet och som inte kostar så mycket.
– En morgon åkte jag ut med de två äldsta för att titta på soluppgången på Lillön. Vi gick upp klockan fyra, säger hon och nu kommer Selma och Agnes in i köket, redo att hoppa upp i mammas famn.
– Barnen är nog väldigt väluppfostrade. Barn förstår mer än man tror. Klart att det varit tufft. Vissa dagar kan vi inte hålla ihop och vara vänner, jag och Kristian, men vi är inte långsinta.
Efter hand kommer fler barn in och även pappa Kristian. Nu är det dags för fika. Alla barnen sätter sig på sin bestämda plats och ingen skriker eller kastar något på golvet.
Äldsta barnet Elias tycker det är kul att ha många syskon.
– Det är jobbigt ibland men ibland kan det vara skönt, man har alltid någon att leka med, säger han.
Selma tycker också det är kul med många syskon.
– Vi busar, bygger lego och målar. Det händer något hela tiden, vi vet alltid att vi har något att göra, säger Selma.
Efter fikat busar de med varandra på vardagsrumsgolvet och när ljudnivån blir för hög säger mamma till och de fortsätter leka – men lite tystare.
