Erin heter hon, Jolin Åkesson och Eric Karlssons dotter som de aldrig fick chansen att lära känna.

– Eric gav henne namnet, det är en sammanslagning av våra båda namn och det passade så fint, säger Jolin när vi slagit oss ner i deras stora villa med Silverån ringlande utanför.

På en hylla i hallen bär en ängel ett ljus som tänts till hennes minne och mina ögon fuktas av tårar när jag ser tavlan med avtryck av Erins pyttelilla hand och lika pyttelilla fot.

– Ingen vet svaret på varför hon dog i magen, utan man konstaterade bara att hon slutade växa omkring vecka 23 så hon var bara 25 centimeter och vägde 315 gram, säger Jolin och lugnar mig att frågorna jag ställt inte är för personliga.

– Det känns både skönt och inte skönt att inte veta varför. Egentligen vill man veta, men samtidigt skönt att det inte fanns en anledning, då hade jag nog känt en större rädsla för att bli gravid igen.

Jolin Åkesson är öppen med smärtan det innebär att förlora ett barn. Främst för att hon vill belysa vikten av att vara observant på om fosterrörelserna plötsligt inte är som tidigare. Och att man alltid bör lita på sin magkänsla.

– Plötsligt var det inte lika livat i magen längre, men jag hade aldrig fått förklarat för mig att minskade fosterrörelser inte var normalt. Jag försökte tränga bort min oro, ville inte känna mig larvig eller vara en "jobbig patient", berättar Jolin. 

Men hon kunde inte släppa känslan, och hennes värsta farhåga besannades av en läkare i Västervik. 

– Jag hade en underbar läkare. Han tittade mig i ögonen och sa "det finns inget lätt sätt att säga det här, men jag ser inget hjärtslag".

– Då bara skrek jag rätt ut, det blev helt svart. Sedan pendlade jag mellan att vara helt avstängd och känna det värsta jag någonsin känt. Jag trodde ärligt inte att jag skulle överleva, tillägger Jolin och torkar sina tårar.

I det läget är det inte aktuellt med kejsarsnitt, utan barnet måste födas fram. Jolin och Eric valde att stanna kvar på sjukhuset i väntan på att värkarna kom igång. Tiden ägnade de åt att prata mycket med varandra, bearbeta och gråta tillsammans.

– Att tvingas föda ett barn som inte lever går inte att föreställa sig. Att ha så ont och tvingas åka hem tomhänt, det ska ingen människa behöva uppleva, säger Jolin, som i den stunden ändå kunde känna glädje när hon samtidigt hörde andra barn som kom till världen i rummen intill.

Hon förklarar sina tankar:

– Jag var glad att alla inte var där av samma anledning som vi, att andra barn överlevde och att det fanns lyckliga slut.

Tiden som följde sedan har hon svårt att riktigt minnas och hon har fortfarande mardrömmar ibland. Trots allt det hemska och all smärta var Jolin och Eric överens om att Erin skulle få ett syskon.

Hon fick Jolin att inse hur väldigt gärna hon ville bli mamma, så ett år och två dagar efter att de fått Erin kom Loui till världen.

Var graviditeten jobbig, med tanke på det som hänt?

– Nej, jag försökte tränga undan allt, ville inte att den skulle vara kopplad till sorg utan till glädje och lycka. Första graviditeten delade jag heller inte med mig mycket av, kände att "det är inget speciellt med mig, gravid blir ju många". 

– Men andra gången – då gick jag ut med min babylycka på sociala medier med dunder och brak. För jag vet vilket mirakel det är, hur fantastiskt det är att få bli mamma – jag ville visa vår glädje för hela världen.