Jennie Zupan är textilkonstnären som utforskar uttrycksformerna med de flesta tekniker. Hon har haft en utställning i Vimmerby och har gärna fler.
– O ja, om nån vill, så gärna, säger hon när vi ses i lägenheten på Bondebygatan dagen före nyårsafton.
Där har hon och sambon Edvin bott sedan i mars 2022.
– Tanken var att vi ville bort från Malmö. Vi var trötta på storstan och det hektiska livet, säger Jennie Zupan.
Att just Vimmerby blev deras tillflyktsort beror på att Edvin hittade jobb.
– Han fick jobb på biblioteket i Vimmerby. Vi tyckte det var bra att fokusera på att han får jobb. Han har utbildning, det har inte jag än.
Efter tio månader i Vimmerby har de vant sig vid det lugnare tempot, även om det tog sin tid.
– Det är lite sömnigt här, men det är skönt också... I Malmö händer så mycket hela tiden att det blir för mycket och slutar med att man bara sitter hemma och inte tar sig an nånting, för det blir för stressigt, beskriver Jennie Zupan.
I Vimmerby tycker hon det blir tvärtom.
– När det väl händer nåt i Vimmerby ser man fram emot det på ett annat sätt, för det finns inte så mycket att välja på. När det väl blir ett event blir man taggad.
– Det blir också en annan gemenskap i en mindre stad. Det känns som man kommer närmare de personer man träffar i vardagen, sen kanske jag som kommer från en storstad ser det tydligare...
Jennie Zupan älskar Gästgivarehagen och besökte fåren i hagen varje dag i somras.
Hon har hunnit hitta några favoriter i Vimmerby.
– Jag älskar Gästgivarehagen. Jag lärde känna fåren som betar där på sommaren, så där var jag varje dag i somras. Något sånt finns inte i Malmö. Närheten till skogen, naturen och fåren i Gästgivarhagen känns skönt.
Hennes intresse för gamla saker gör att hon ofta besöker Erikshjälpen. Intresset för historia och speciellt antiken styrde samboparet till Neapel och Pompeji över jul.
– Vi tittade på gamla ruiner, mosaik och lämningar och fick lite inspiration.
Jennie Zupan ägnar sig mycket åt konstnärliga uttryck och har haft en utställning i Vimmerby på Huldra tatueringsstudio.
– Jag har alltid ritat och målat. Jag var dålig i skolan, men bra på det pyssliga. Slöjd, bild och form. Jag känner mig fri där och har fortsatt med det genom livet och försökt få bättre självförtroende genom konsten, jag har inte mått jättebra alltid.
– Konsten har varit ett sätt att få utlopp för jobbiga känslor som ångest och så. Konsten har också uppskattats av andra människor som velat köpa ibland när jag ställt ut.
Nu är det i första hand textilkonst som gäller.
– Jag håller på med broderier, väver, virkar, stickar syr, allt man kan tänka sig och kombinerar det med varandra och försöker hitta ett eget uttryck. Jag testar mig fram, jag tycker inte om att begränsa mig.
Hon intresserar sig för det som kallas "särlingskonst"
– Det är människor som sitter hemma och gör grejer som de är som besatta av, utan att vilja ställa ut, men de tycker att det är givande för sig själva. I en del fall upptäcks konsten långt senare.
Jennie Zupans pysselrum eller konstnärslya om man så vill. T.v en handtuftad bild hon beskriver som lite drömsk. På en annan väg hänger en vävram. "Jag får inte plats med en vävstol", säger hon.
Precis som många särlingskonstnärer är Jennie Zupan självlärd.
– Jag har ju haft hjälp av internet förstås, och gamla tidskrifter om hantverk och verktyg som jag ärvt efter min farmor som samlade på det hela livet. Jag har gått en vävkurs i Skåne också, utöver det har jag lärt mig det mesta själv.
– Det kräver sitt tålamod, säger hon och pekar på en handtuftad bild på väggen.
– Den tog flera månader. Den kommer ur några medeltida teckningar och ett citat på latin: "Där sömnen är, där är jag". Det är lite drömskt...
