Johanna och Leif Karlsson har varit ihop sedan 1987. De bor i Karlshult.
Det var på skolbussen som Johanna Larsson, som hon hette då, blev kär i Leif Karlsson. Det var 1987. Hon bodde i Tyllinge och gick i skolan i Överum.
Vad var det som du fastnade för hos honom?
– Han var så söt och snäll och go. Han såg ut att vara det i alla fall.
De började umgås. Johanna säger att hon i dag förstår att folk reagerade över att de var så olika i ålder, men då var hon bara ung och kär och tänkte inte alls på det sättet.
– Just då var det en jätteåldersskillnad mellan oss, men i dag är det ju inte det, säger hon.
De flyttade ihop när hon började gymnasiet och bor fortfarande ihop i det som en gång var hans föräldrahem i Karlshult.
Han kommer hem från jobbet under vår intervju. Så snart man ser dem tillsammans, känns kärleken i luften. Det är som en stark närvaro i rummet, när de möts som hastigast, ser på varandra och byter några ord.
Första barnet, Richard, kom när Johanna var 20 år. Tre år senare föddes Alexander. Sedan dröjde det nio år innan de fick tredje sonen, Elias.
Huset i Karlshult har under årens lopp byggts om och blivit större. Bland annat har det blivit ett stort, inglasat uterum. Det är där vi sitter och pratar.
Johanna trivs när hon sitter vid sitt arbetsbord i källaren och formar lera till olika figurer och annat.
I källaren finns det plats för ett av Johannas stora fritidsintressen: keramik. Här skapar hon alla sina änglar och skålar.
– Det är så avslappnade och rofyllt. Man går liksom in i sig själv. Det är som meditation.
I mitten på 90-talet gick hon en kurs i keramik hos Anne Karlsson på Tjustad Keramik, och fortsatte senare hos hennes dotter, Ebba Karlsson.
Fascinationen för lera som material har hängt med ända sedan Johanna var barn. Hon minns att hon bara var sex–sju år när hon och hennes kusin grävde upp blålera i kanten av sjön Loftern, där de brukade bada. Av leran gjorde de sedan figurer och drömde om att bli keramiker.
Några små änglar som Johanna har gjort.
På den här tiden fanns det fortfarande en skola i Tyllinge. Där gick Johanna sina tre första skolår och hade Signhild Svensson i Västansjö som lärare.
Men Johannas klass var den sista som gick alla tre åren där. Då var det bara åtta barn kvar, totalt. Sedan lades skolan ner.
Hur var du som barn?
– Jag var ganska tyst och tillbakadragen och ingen stjärna i skolan, säger hon.
Johanna, som i dag är både utåtriktad och pratsam, började skolan i Överum när hon hade kommit upp i mellanstadiet. Senare blev det Tjustskolan i Västervik, när hon började på gymnasiet.
Katten Doris gillar att ligga i Johannas hemgjorda keramikskålar.
Under gymnasietiden jobbade Johanna extra på sjukhuset, på rehab och långvården, innan hon som nybakad student och undersköterska fick jobb i äldreomsorgen.
Där har hon jobbat både på boende och i hemtjänsten. Hon har också vidareutbildat sig och läst psykiatri och senare en påbyggnadsutbildning till specialistundersköterska, med fokus på åldrande.
Hösten 2020 startade Gamleby folkhögskola sin utbildning till undersköterska och frågade om hon kunde jobba hos dem.
– Nej, sa jag. Jag kan inte, för jag har ett jobb, säger Johanna.
Johanna visar en av sina "tutt-änglar".
Men hon gick ändå dit på intervju. Så kom det sig att hon började där ändå. Men första året dubbeljobbade hon och var i äldreomsorgen också.
– Det gick, men det höll inte i längden, konstaterar Johanna, som bestämde sig för att fokusera helt på sitt jobb på folkhögskolan, efter 30 år i äldreomsorgen.
Sin långa erfarenhet har hon ändå stor nytta av, när hon undervisar framtidens anställda i omsorgen.
– Det är bra att ha kommit från golvet, när man kommer till lärarjobbet.
Doris har lagt sig tillrätta i en av fruktskålarna.
Om skålen inte är upptagen av en katt, kan man ha godis i den.
Några av de redskap som Johanna har till leran.
Här ses några av alla Johannas keramikgrejer.
Johanna Karlsson med katten Doris, som har hunnit bli 14 år.