Kajsa Borg har forskat i slöjd och disputerade 2001.
Kajsa växte upp på St:a Gertruds väg i Västervik på 40- och 50-talet. Skolan gick bra fram till första ring.
– Det året var ett förskräckligt år, nästan det värsta i mitt liv. Jag vantrivdes så till den milda grad att jag inte ville gå klart, säger Kajsa.
Kajsa tror att det som gjorde att hon var så extremt skoltrött var just att kraven kändes övermäktiga.
– Jag gick allmän linje och det var första året som man hade den på Västerviks gymnasium. Vi hade de lärare som egentligen undervisade på reallinjen (fokus på matte) och på latinlinjen (språk) och ställde kraven på oss lika högt trots att vi inte
valt de inriktningarna.
Eftersom Kajsa inte var myndig behövde hon få föräldrarnas tillåtelse för att få hoppa av gymnasiet, men Kajsas pappa var inte alls nöjd med hennes önskan.
– Jag fick verkligen kämpa för att försöka övertala honom. Min kusin hade gått på Sjöviks folkhögskola så jag visste att det fanns en husmorsutbildning där man fick väva, sy och laga mat.
Kajsa tänkte att det nog var bättre om hon gjorde något praktiskt. Hennes pappa Herman sa till slut ja och Kajsa flyttade hemifrån vid 17 års ålder.
På Sjöviks folkhögskola, utanför Krylbo, trivdes Kajsa betydligt bättre.
– Jag bodde på ett elevhem så man var ju ganska omhändertagen, vi fick mat och träffade andra ungdomar så det var ju jätteroligt.
Det var delvis här drömmen om att få arbeta med slöjd väcktes till liv – men inte enbart här.
– Jag tror det är mycket tillfälligheter som gör att yrkesval kommer till, inte att man är så bestämd från början.
De tillfälligheter som drog Kajsa till slöjdens värld var inte bara året på Sjöviks folkhögskola utan också det faktum att detta med att handarbeta funnits med sedan barnsben.
– Min moster var duktig på olika typer av handarbete och mamma sydde mina kläder när jag var liten, det fanns inte så mycket att köpa på den tiden så det fanns en tradition hemma, säger Kajsa.
Här har Kajsa använt sig av en vävteknik som kallas för damast. Hon har själv ritat mönstret. Metoden är gammal, arbetskrävande och man styr varenda tråd. Kajsa tycker tekniken är spännande eftersom man inte är bunden vid ränder och rutor utan man blir friare.
Efter året på Sjöviks folkhögskola visste Kajsa att hon behövde gå en terminskurs i sömnad och i vävnad på en yrkesskola för att sedan kunna söka sig in på textillärarlinjen på ett husligt seminarium för att bli textillärare.
Det blev ett år i Katrineholm innan försöken att komma in på textillärarlinjen började. Utbildningen var attraktiv och konkurrensen hård. På tredje försöket kom Kajsa in i Umeå där hon gick i tre år. Hon var färdig textillärare 1968, vid 24 års ålder och fick jobb i Hofors där hon arbetade i grundskolan under 20 år.
Under tiden tog hon en fil.kand i pedagogik, psykologi och konstvetenskap på Uppsala universitet. Denna gången och var det roligt att studera och läsa även sådant som inte rörde sig om det praktiska. Här var det fokus på pedagogik, något som fascinerat Kajsa mycket när det gäller ämnen som slöjd.
– Jag hade ju hoppat av gymnasiet och ville testa om jag verkligen kunde klara akademiska studier. Det gick bra och jag läste allt på halva tiden, säger Kajsa som senare fick jobb som universitetsadjunkt på textillärarutbildningen vid Linköpings universitet när den drog igång 1988.
Kajsa har senare även forskat i slöjd och disputerade 2001.
– Även om de flesta av mina jobb har handlat om slöjd, hantverk och lärande så har det varit väldigt olika uppgifter – att undervisa barn, vuxna och att forska.
Vad gör en bra lärare?
– En bra lärare är kunnig inom sitt område och viktigt är att man verkligen kan presentera det man vill på rätt nivå så att det träffar de eleverna man har oavsett om de är barn eller vuxna, säger Kajsa.
Hennes stora förebild var en lärare hon själv hade i konstvetenskap, då hon läste ostasiatisk konst och arkitektur vid Uppsala universitet.
– Han föreläste i tolv minuter och sedan berättade han en liten historia som avbrott och så höll han på för att ingen förmår koncentrera sig särskilt länge. Han är en av de bästa lärare jag haft i hela mitt liv.
En visp av splitsad bambu som Kajsa köpte i Japan. Det är äkta japanskt hantverk som används när man dricker te och ska lösa upp tepulvret i vatten.
På tal om tillfälligheter så var det just en tillfällighet att Kajsa sedan hamnade i Japan för att studera lärandeprocesser där.
– Dels var det den där läraren som verkligen fick upp intresset för den typen av konst och arkitektur hos oss alla, dels hade jag läst att japanska barn var särskilt duktiga i skolan så jag sökte ett Rotarystipendium.
Kajsa bodde i Tokyo under två omgångar i totalt två år för att studera japanska, japansk konstvetenskap och för att försöka ta reda på vad som gjorde att barnen där verkade lära sig så mycket.
– Barnen lekte och busade på rasterna men på lektionerna skärpte alla till sig. De har en helt annan kultur, något som hör ihop med hur samhället fungerar i stort där. Alla fick gå i samma i grupp oavsett kunskapsnivå och för dem som inte hängde med, fick föräldrarna ta ansvar. Å andra sidan arbetade lärarna konsekvent med grupper där eleverna fick hjälpa varandra att klara en uppgift innan de fick fortsätta till nästa.
Kajsa fick ut mycket av åren i Japan.
– Det var värdefullt att studera ett annat skolsystem för då fick jag en spegling på det jag var van vid. Om jag inte haft denna japanska erfarenhet hade jag inte sett att olika system kan fungera. Jag har i hela mitt liv haft användning av att kunna göra jämförelser till systemet i Japan.
De tillfälligheter som drog Kajsa till slöjdens värld var inte bara året på Sjöviks folkhögskola utan också det faktum att detta med att handarbeta funnits med sedan barnsben.
Det som drivit Kajsa att gå djupare in i pedagogikens värld i samband med slöjd är just hur annorlunda man behöver arbeta när kunskaperna är erfarenhetsbaserade. Eleverna lär sig medan de utför olika handgrepp.
– När man jobbar med slöjd så ser man ju hur eleverna lär sig på ett annat sätt än i matte eller historia där de måste svara på frågor muntligt eller skriftligt. När du tittar på någon som syr eller bygger något så flyter det på. När ett problem uppstår så stannar de upp, vänder och vrider, man kan iaktta lärandet på ett helt annat sätt och det är så spännande. I andra ämnen måste läraren först ge en faktabas som sedan övas, men i slöjd måste eleverna prova själva för att riktigt förstå.
Läraren kommer således in när eleven stöter på problem och verkligen vill lära sig nästa moment. Kajsa menar att det sällan finns ett enda givet svar, utan eleverna kan göra på olika sätt för att hitta lösningar, eftersom olika material kräver olika metoder och
där är dialogen viktig, tycker Kajsa. Hon ställer frågor som: "Vad tänkte du när det blev så?"
– Jag tycker det är ett mera spännande lärande, att jobba med händerna och tänka ut lösningar på problemen, än att föreläsa om en enda given metod. Det är jätteroligt att se när polletten trillar ner, säger Kajsa.