Men vad innebär det egentligen att vara diakon? Vad gör en diakon för något? På Johannesgården i Västervik finns numera Mötesplats St. Johannes, som är pastoratets diakonala centrum. Där ordnas det träffar, fika och det finns möjlighet till samtal. Men diakonin finns överallt där Svenska kyrkan finns.

– Att vara diakon kan innebära olika saker beroende på vilken församling man är i, vad de har för visioner och för mål med sin diakoni. Men barmhärtighet och omvårdnad är viktiga ord i vår verksamhet och att ha ett hjälpperspektiv, att hjälpa någon till egenmakt, säger Kenth Björk.

Diakonalt arbete kan till exempel innebära att vara ett stöd åt människor i utsatta situationer, som har utsatts för våld eller varit med om ett trauma.

– Ibland ringer folk bara och behöver någon att prata med, säger Kenth.

Själv engagerar han sig mycket i integrationsarbete och arbete med ungdomar. Tillsammans med en kollega har han en grupp konfirmationsungdomar i Ankarsrum och så ofta han kan försöker han vara med på de träffar som hålls i Totebo sporthall en gång i veckan, där gamla och nya svenskar samlas för att prata, fika och spela fotboll tillsammans.

– Men förbön är också en speciell uppgift för en diakon. Vi ber för hela församlingen.

Kenths egen väg in i diakonin var inte helt självklar. Han växte upp i ett kristet hem i Habo utanför Jönköping och började tidigt med kyrkoarbete, som bland annat församlingsassistent.

– Det var två saker som var viktiga i mitt hem, det var den kristna identiteten och det solidariska perspektivet.

Härifrån gick vägen till Missionsförbundet, där han åkte iväg för missionsarbete i Brasilien i tre år, och sedan även blev pastor i Missionskyrkan i Järnforsen i Hultsfreds kommun.

Men så förde vägarna honom tillbaka till Svenska kyrkan. Kenth studerade teologi i Linköping och hade siktet inställt på att bli präst.

– Men så kom livet emellan. Jag bodde i Virserum med familjen, fru och tre barn. Så blev det skilsmässa. Jag började arbeta med diakoni, men det var inget jag tänkt ägna mig åt resten av livet.

Kenth berättar att han fick frågan av en människa han träffade, att ska du inte bli diakon då?

– Jag sa nej! Det fanns ju inga förebilder. Jag var i 40-årsåldern då och de som sysslade med det här var ju gamla tanter.

Tanken fastnade ändå hos honom och efter bara tre dagars funderande bestämde han sig. Jo, han skulle bli diakon.

Precis som en präst så vigs en diakon till sitt ämbete. För att bli diakon ska man ha en högskole- eller universitetsutbildning bakom sig, till exempel som socionom eller sjuksköterska. Själv läste Kenth socialpsykologi. Sedan följer en ettårig utbildning för diakoner.

Efter ett antal års arbete som diakon återvände Kenth 2007 till Linköping, han hade då träffat sin hustru Karin (som nu är kyrkoherde i Södra Tjusts pastorat och tekniskt sett Kenths chef).

– Hon sa att nu får du läsa klart teologin och bli präst, som du hade tänkt dig. Jag läste klart teologin, men jag kände att nej, jag är inte präst, jag är diakon.

I tio år arbetade han för Linköpings stift som stiftsdiakon. Här var hans uppgift att hålla i trådarna för hela stiftets diakoni, här jobbade han med integrationsfrågor, församlingarnas styrdokument och institutionssjälavård.

– Jag mötte nästan bara församlingsanställda och jag hade en längtan efter att finnas i den vanliga församlingen igen.

Eftersom Kenth och Karin sedan några år bott i Västervik föreslog han för henne att han skulle söka sig hit.

– Aldrig i livet! sa hon, säger Kenth och skrattar.

– Men så blev det en tjänst ledig här och jag sa att nu söker jag den. Du kommer aldrig att få den, sa hon då. Men jag sa att om det inte fungerar så får jag helt enkelt säga upp mig.

Den stora oron för Kenth var egentligen hur arbetskamraterna skulle känna.

– Men jag tycker nog att det har funkat bra. Jag har blivit väldigt väl mottagen av både arbetskamrater och församlingsmedlemmar.

Däremot erkänner han att de undviker att prata om jobbet på hemmaplan.

– Kyrkan är förstås det eviga samtalet, men vi diskuterar det i stort och försöker att låta bli att prata om det dagliga jobbet.

Valet att bli diakon har han inte ångrat. Han uppskattar friheten att kunna skapa sitt eget arbete, att kunna vara stöd och hjälp för människor och att vara en del av att göra samhället tryggare.

– Men det allra bästa är att få träffa så mycket människor. Det är ju det livet handlar om.