Stickhyvel och tändkulemotor. Två vanliga inslag i livet på landet under första halvan av 1900-talet. Här skildrat i trä, så som Karl-Enar minns dem.
– Det är roligt om folk tycker om det jag gör, säger Karl-Enar Gunnarsson från Hultsfred, men det är inte nödvändigt. De här gubbarna har redan givit mig så mycket under tillverkningen.
När han sitter och täljer väcks minnena, tankarna löper omkring och bilderna från förr växer fram. För att med knivens hjälp överföras till träbiten.
– Redan när jag hade firman var täljandet ett sätt att rensa huvudet och koppla av, ju mer vi hade att göra på firman, desto mer täljde jag. Det klarade skallen och gjorde att jag kom igen med friska tag nästa dag.
På sätt och vis har han kommit att bli folklivsskildrare, när minnen från barndomen i Kristdalatrakten sakta men säkert växer fram ur träbitarna. Ibland någon enstaka figur, men ofta hela grupper. Det finns en historia bakom, Karl-Enar vill berätta om livet under första halvan av 1900-talet. Om arbetet, om händelser, om människorna. Och deras maskiner.
– Jag kommer ju från Kristdala, berättar han, och där tillverkades Beijermotorn.
Tändkulemotorn från Beijer i Kristdala finns med i åtskilliga av grupperna, och det bevisar vilken viktig roll den spelat i mekaniseringen av jordbruket. Den kunde ju dra både tröskverk, sågar och mycket annat.
– Min far var motorskötare, berättar Karl-Enar och på höstarna gick han omkring på gårdarna och körde motorn åt trösklagen.
Har han måntro rent mjöl i påsen? Karl-Enar Gunnarsson har många minnen från resor med häst och vagn till kvarnen.
En av de riktigt stora grupperna skildrar det gamla sågverket som låg vid dubbeldammarna, i Hammarsebo utanför Hultsfred. Med vattenhjul och allt. Karl-Enar har försökt vara så noga som möjligt för att få den så historiskt korrekt som möjligt.
– Jag var uppe vid dubbeldammarna och hoppade omkring på stenarna och tog mått, berättar han. Sedan har jag haft hjälp av en gammal bild från 1930-talet. Fast sågverket var fallfärdigt redan då.
En hel del hjälp har han också fått genom att titta på andra gamla sågverk som är i bättre skick och som kan ge en bild av hur det kunde ha sett ut.
Arbetet spelar en viktig roll, att berätta om kampen för överlevnad under första halvan av 1900-talet betyder mycket för Karl-Enar, som skildrar en rad olika arbetsplatser. Framförallt inom jordbruket, med tröskning, harvning, och mycket annat. Men här finns också en stor grupp som berättar om arbetet i tjärdalen, en nog så viktig inkomstkälla på landsbygden. Smedjan, kvarnen, mejeriet med de tunga mjölkkrukorna, och mycket, mycket annat som fångar händelser och vardag på landsbygden.
Trägubbar- och gummor så långt ögat når. Karl-Enar Gunnarsson har skapat ett eget museum.
Men det inte bara stora skulpturgrupper som finns på Gunnarssons museum, det är gott om lite mindre skulpturer också.
Exempelvis en som berättar om gårdfarihandlaren Höglund som kämpar sig fram på en tungt lastad cykel. Det syns på ansiktsuttrycket hur jobbigt det är.
– Jag tror han kom från Rosenfors, säger Karl-Enar Gunnarsson, som minns honom från förr.
En annan cyklist som väcker minnen är fiskhandlare Seger från Vena, som stretar fram med en stor låda på pakethållaren.
Det är väl försett med tvåhjulingar i Gunnarssons museum. På en hylla har han ett eget mc-gäng, som puttrar fram med vinden i håret.
En och annan myndighetsperson har förstås också letat sig in i samlingarna. Präster och skollärare till exempel. Men här finns också en glimt av den tidens rättskipning, en scen från tingssal två där Nattens fjäril står inför skranket och den mer än lovligt bistre domaren.
Karl-Enar Gunnarsson betonar dock att ingen av gubbarna är några porträtt av någon. Det har han hoppat över, även om skulpturernas ansiktsuttryck kan variera väldigt och förstärka känslan.
Mjölkpallen och de tunga krukorna som skulle i väg till mejeriet. I bakgrunden jobbar smeden vid sitt stäld.
Men allt som rör sig är förstås inte motordrivet. Hästar var fortfarande vanliga på landet vid den här tiden. Och de är fortfarande lika vanliga i utställningen.
– Jag tror att här finns 20-talet hästar, säger Karl-Enar.
Många av dem drar vagnar och redskap av olika slag. Slåttermaskinen, dyngkärran, det tunga timmerlasset på sin kälke eller vagnen med säckar på väg till kvarnen. Idel minnesbilder för Karl-Enar.
Vid det här laget finns det uppemot 120 numrerade stora grupper i museet, plus alla de mindre som inte är inräknade. Det är bord efter bord med träfigurer, hylla på hylla dessutom.
– Men jag har hållit på i många år nu, säger han. Fast egentligen började det av en tillfällighet.
Det var en het sommardag 1989, som Karl-Enar Gunnarsson sökte svalka i garaget. Där låg påpassligt nog en kniv och en träbit. Karl-Enar såg plötsligt potentialen i träbiten och började tälja. Sedan har det fortsatt av bara farten.